En god och en dålig nyhet.

Jag har varit kirurg hela mitt yrkesliv. Jag var en av föregångarna till extensiv bukkirurgi, speciellt av de stora bukorganen. Vid cancer så togs ofta hela bukspottkörteln eller upp till 75 procent av levern bort. Tyvärr gick det inte alltid så bra som jag velat – svåra infektioner förekom ofta. Det störde mig att jag aldrig kunde utfärda garanti för den vara som jag ”marknadsförde”. Inte sällan fick jag ställa in semester eller utlandsresa därför det blivit kritiskt för den patient som jag opererat.

En dag fick jag ett nytt perspektiv som en skänk från ovan. Jag hade bett en ung läkare som heter Henrik Ekberg, senare professor i transplantation, att ordentligt studera de senaste 81 stora leveroperationer. Plötsligt knackade han på min dörr och hade vad han kallade både ”goda och dåliga nyheter”. Först ”däckade” han mig med att berätta att den antibiotika som enligt den tidens praxis absolut skulle ges under en vecka efter operationen faktiskt blivit bortglömd. Ve och fasa – hur kunde det gå till så och därtill på en universitetsklinik, där man skall vara ett föredöme?

När jag utmattad sjönk tillbaka i soffan så sa han plötsligt:

”Men Stig – jag har ju goda nyheter också! Alla infektioner fanns hos de patienter som fått antibiotika. De som inte fått antibiotika hade inga infektioner.”

Detta förändrade allt. Kanske hade antibiotikan dödat den nyttiga tarmfloran? Tanken drev mig att börja forska kring tarmfloran och söka metoder att återställa den när den blivit förstörd – och så är det än i dag. Det började med att jag tog initiativ till det som med tiden blev Probi, ett svenskt börsnoterat bioteknikföretag som utvecklar probiotika. Härifrån har jag gått vidare och utvecklat Synbiotic 2000, men det skall jag berätta en annan gång. Informationen från en vetenskaplig undersökning av den norske immunologi-professorn Per Brandzaeg att 70-80 procent av immunsystemet sitter i tarmen gav entusiasm till att fortsätta med min forskning – här bildas huvudparten av viktigt immunglobulin som skolar immunceller för sina uppdrag runt om i kroppen.

Fortfarande i dag, hör och häpna, fortsätter man på många håll att slentrianmässigt ge antibiotika i samband med kirurgi, och detta trots att studie efter studie visat att det har negativ effekt eller ger negativt utbyte. Också i dag får upp till var tredje patient infektioner efter större bukkirurgi – efter levertransplantation är det varannan.

Mitt uppdrag är inte avslutat.

Resistenta bakterier farligare än cancer år 2050.

Bara några årtionden tillbaka så var euforin stor i medicinska kretsar. Som framgår av nedanstående bild hade svåra sjukdomar orsakade av olika infektioner, bl.a. tuberkulos, och könssjukdomar som syfilis o.s.v. (allt ovanför röd linje på bilden nedan), framgångsrikt bekämpats under det senaste seklet.

Fig_no_48_resistenta_bakterier-01

Men, nu ser det inte lika hoppfullt ut längre. Redan idag dör varje år cirka 50 000 människor bara i USA och EU i infektioner för vilka numera effektiv behandling saknas. De bakterier som förorsakar dessa infektioner har nämligen skapat sig totalt herravälde genom att utveckla full motståndskraft – resistens – mot just de läkemedlen som för inte länge sedan skapade en medicinsk framgång utan dess like.

Om man jämför med cancer – jordens vanligaste orsak till för tidig död (bara i t.ex. USA mer än 550 000 varje år) – så är det idag likväl mindre än 5% som dör i sviter av resistenta bakterier. Så kommer det inte att vara länge till – om inte ett mirakel inträffar. Trots att antalet dödsfall i cancer på jorden beräknas ha tredubblats år 2050 så beräknas, som det ser ut idag, dödligheten i infektioner orsakade av resistenta stammar vid denna tidpunkt ha passerat cancer som den ledande dödsorsaken på jorden. Då beräknas nämligen varje år 10 miljoner människor av jordens befolkning falla offer för infektioner som det saknas bot för, vilket kommer att åstadkomma våra samhällen ofantliga kostnader – 100 biljoner dollar i utgifter för ”förgäves” behandling och uteblivna inkomster från de som dör.

WHO gör tafatta försök att reducera konsekvenserna

WHO har i ett desperat försök att minska ökningen av antalet fall av resistenta stammar tagit fram en plan som nyligen antagits av den 68:e generalförsamlingen (http://apps.who.int/gb/ebwha/pdf_files/WHA68/A68_20-en.pdf). Tyvärr saknar den helt några som helst nya och radikala förslag – den upprepar bara vad som redan är känt och som hittills visat sig ganska verkningslöst, som att:

* Förbättra förebyggande av infektioner på sjukhus och vårdcentraler
* Skriva ut antibiotika bara när det verkligen är absolut nödvändigt
* Aldrig skriva ut starkare antibiotika än verkligen nödvändigt

Enligt rapporten kan politikerna i de olika medlemsstaterna speciellt se till att:

* Utvecklingen av resistenta stammar bättre följs upp än vad som sker idag
* Förebyggande av infektioner och kontroll av dess uppkomst prioriteras bättre än idag
* Användandet av mediciner, speciellt antibiotika, blir bättre reglerat i lag än vad fallet är idag
* Allmänheten blir bättre medveten om problemet med antibiotikaresistens
* På olika sätt stödja och visa uppskattning för innovation i avsikt att skapa nya initiativ till förebyggande och behandling av resistenta stammar
* Mer än idag stödja utvecklandet av nya diagnostiska hjälpmedel, vacciner, och andra nya behandlingsmetoder

Citat_150531 kopia-02

Nyupptäckt folkspillra ger nytt perspektiv

2009 hittande man en folkspillra i de mest otillgängliga delarna av Amazonas i Venezuela – en grupp som med allra största sannolikhet inte varit i kontakt med några människor sedan de anlände till Sydamerika för mer än 11 000 år sedan. Ett medicinskt team besökte dem ganska snart och gjorde omfattande medicinska undersökningar. De var framsynta nog att också ta prover på tarmfloran hos denna befolkning, kallad Yanomami. Tarmfloran har nu undersökts i detalj och en forskningsrapport har i dagarna blivit publicerad (Clemente%20et%20al. Sci. Adv. 2015;1). Helt överraskande visar sig dessa individer ha en 40% mer omfattande tarmflora än något känt folkslag vilket tyder på att omfattande delar av tarmfloran blivit utrotade i civilisationsprocessen – kanske många av de för hälsan mest viktiga?

Bl.a. har man till stor överraskning funnit att dessa individer har inte mindre än ett trettiotal bakterier med antibiotika-resistenta gener. Kanske hade våra förfäders bakterier, som försvarade individerna mot diverse gifter i omgivningen, antibiotika-egenskaper? Kanske är det en förutsättning för framgång med antibiotika att dessa bakterier hunnit bli utrotade? Och, om så är fallet så, är kanske möjligheten att använda antibiotika bara en historisk parentes?

Under miljontals år var den egna bakteriefloran enda skyddet mot sjukdom

Jag anser att den behandling som borde vara mest närliggande är att rekonditionera den dåligt fungerande tarmfloran – tillförsel av pro- och synbiotika är ett riskfritt och mycket lovande alternativ. Sedan mer än 30 år har jag samarbetet med kollegor runt jorden i försök att ersätta farlig antibiotika med totalt riskfria pro- och synbiotika – av hälsomyndigheterna förklarade som GRAS (Generally Regarded As Safe). Detta har lett till en produkt för tarmrekonditionering – Synbiotics 2000 – som med stor framgång prövats på olika svårt sjuka i intensivvården, inte minst de som genomgår transplantation, mest lever men också benmärg, vid svåra olycksfall o.s.v, och som visat sig kraftigt reducera förekomsten av infektioner. Nu skall den också prövas vid ADHD, akut psykos och som supplement vid dialysbehandling.

En ung man som undergick benmärgstransplantation och som vägrade ta antibiotika var den förste att istället pröva Synbiotic 2000. Det är värt att betänka att han behandlades med levande bakterier i en situation då det egna immunsystemet var helt och hållet utsläckt. Efterförloppet till behandlingen var helt utan anmärkning och han gick hem på rekordtid.

Mikrobiologen och professorn Val Edward-Jones, chef för forskningsutveckling vid Manchesters Universitet, hjälpte mig för 10 år sedan att titta på Synbiotics effekt på resistenta bakterier på laboratorium som hon beskrev som omfattande (se bild nedan).

Fig_no_48+49_bakterietillvaxt-02

En vanlig antibiotikakur förstör 90% av tarmfloran

Det är en skrämmande information att våra mest använda och uppskattade läkemedel, antibiotika, faktiskt bidrar till utveckling av de svåra sjukdomar som så snabbt ökar i västvärlden och över hela jorden: allergier, ofta astma och hudeksem, men också fetma, diabetes, Alzheimer och olika typer av cancer.

Det har hittills nästan inte alls beaktats att den moderna människans, kanske i kontrast till våra förfäders, redan svårt uttunnade flora av tarmbakterier dåligt tål närvaro av kemikalier, och naurligtvis speciellt sådana som tillverkats för att förstöra bakterier som t.ex. antibiotika. Man har faktiskt beräknat att en vanlig antibiotikakur i snitt förstör 90% av tarmfloran (mikrobiota) och då bl.a. immunfunktioner, gallmetabilism och tillverkning av viktiga hormoner som prostaglandiner och steroider (Caetano%20L et al. Antimicrob Agents Chemother. 2011;55:1494-1503) – och det tar ofta år innan tarmflora och tarmfunktion återställts.

Cancermediciner har tyvärr samma effekter – kemoterapimediciner reducerar tarmfloran cirka 100 gånger och de speciellt känsliga aeroba bakterierna cirka 10 000 gånger (de elimineras helt). Dessutom ökar halten i tarmen av mer motståndskraftiga elakartade och sjukdomsalstrande bakterier, ofta kallade Gram-negativa bakterier, cirka 100 gånger (Van%20Vliet MJ et al. Clin Infect Dis 2009;49:262-270). Även vanliga och dagligen använda mediciner som blodtrycks- och sömnmediciner sätter sina dystra spår i tarmfloran. En ganska nyligen publicerad studie (Nonzee%20V et al J Med Assoc Thai 2012;95:96-104) visar att vanliga blodtrycksmediciner ger dysbios (en dåligt fungerande tarmflora) men att den också reducerar produktionen av det viktiga slemhinneskyddande mukuslagret (slem).

Var alltid försiktig med läkemedel – de sätter alltid ner ditt immunsystem

Också vanliga magsårsmediciner som man köper utan recept på apoteket påverkar tarmfloran – om de t.ex. används under graviditet så ökar markant fostrets risk att senare i livet få astma (Andersen%20AB et al. Aliment Pharmacol Ther 2012;35:1190-1198). I dagarna publicerade studier från Indien visar att om t.ex. en diarrésjuk behandlas med antibiotika så är individens motståndskraft betydligt nedsatt och tiden till nästa diarré-episod betydligt förkortat (Rogawski%20ET et al Int J Epidemiol. 2015 E-pub). En annan nyligen publicerad undersökning (Boursi%20B et al Eur J Endocrinol 2015;172:639–648) visar att för varje antibiotikakur som en individ genomgår så ökar risken att senare få diabetes betydligt: 2-5 kurer i livet med 8% (om quinoloner 15 %) och mer än 5 kurer i livet med 23% (om quinoloner  37 %). En annan undersökning visar att om du tar upp till 18 sömntabletter per år så ökar risken för för tidig död 3.6 gånger, mellan 18 och 132 sömntabletter per år så ökar den 4.4 gånger och om mer än 132 tabletter per år med inte mindre än 5.3 gånger (Kripke%20DF et al BMJ Open 2012:2).

Bakteriernas favoritmat – plantfibrer

Vårt största hälsodilemma är att vi slutat äta den mängd och den sort av mat som våra skyddsbakterier vill ha. Det måste sägas som det är – det är detta som gör oss så sjuka – och värre förespås det bli. Det är fibrer och åter fibrer som gäller.

I min krönika om fibrer diskuterade jag betydelsen av växtfibrer för att våra skyddsbakterier skall överleva och växa tid. Det är också därför som jag har försett min probiotika med 10 gram fibrer – 2.5 gram av fyra olika sorter: betaglukaner, inulin, pektin och resistent stärkelse. Helst skulle jag vilja tillsatt mycket mer men får nöja mig med att påpeka vikten att konsumenten äter mycket, mycket fibrer. Effekten blir vad man gör den till.

Jag påpekade bl.a. att Livsmedelsverken i olika västliga länder rekommenderar ett intag av fiber motsvarande 25-35 gram per dag, vilket jag finner alldeles för litet. Men sanningen är att människorna i t.ex. USA och Västeuropa idag bara äter hälften så mycket – 15-20 gram – vilket är en katastrof. Betänk att de människor som har bästa tarmfloran på jorden dagligen konsumerar plantor motsvarande uppåt 150 gram ren fiber varje dag.

Hedra dina tarmbakterier och det må gå dig väl och du må länge leva på jorden

Två allt överskuggande regler för optimal hälsa gäller:

* Tillfredsställ varje dag dina hälsobakteriers behov av stora mängder fibrer
*  Minska/uteslut alla gifter, både de som giftbakterierna i kroppen bildar som endotoxin, och de som tillförs utifrån, allt från kemikalier till läkemedel.

Sen finns det några regler till – mina tolv budord. Dem hittar Du även på bengmark.com.

An avocado a day keeps the doctor away!

Avokado – en av de fem mirakelfrukterna

I årtusenden har jordens befolkning använt plantor för att bevara och återställa hälsan. Före tillkomsten av modern sjukvård sköttes sjukvården av kyrkan och klostren – hälsa hämtades från plantor och plantingredienser i de stora klosterträdgårdar (något man gjorde redan på Antikens dagar).

Det är imponerande att läsa böcker av nunnan Hildegard von Bingen, som drev ett par kloster i Tyskland i mitten på 1100-talet. I böckerna beskriver hon ingående olika plantors inflytande på hälsa och ger recept på hur de kan användas som mat. Boken ”Physica” (nyligen utkommen i nytryck på engelska ISBN 978–089281-661-3) handlar om hälsa och läkning och beskriver ingående hur man uppfattade olika plantors läkande egenskaper, vilket inte skiljer sig mycket från dagens uppfattning. Också långt efter tillkomsten av moderna sjukhus och syntetiska läkemedel, förblev sortimentet av läkemedel på apoteken i huvudsak hämtade från växtriket.

Uttrycket ”an apple a day keeps the doctor away” uttrycker väl gångna års synsätt. Längtan efter sötma gjorde, tyvärr, att förra århundradets vetenskapsmän blev stimulerade att förädla de traditionella frukterna så att de fick mer sötma. Detta skedde i en tid då man inte visste tillräckligt mycket om t ex sockrets skadliga effekter på hälsan. Idag kan man önska att detta aldrig hänt, men vägen tillbaka är sannolikt stängd, liksom för alla andra plantor som vi använder som föda. Istället tvingas vi att ransonera vår konsumtion av frukter som vi traditionellt har ätit mycket av, till högst 15 gram fruktsocker om dagen – dvs sammanlagt högst tre äpplen, päron eller apelsiner.

I dag sker en intensiv jakt på sädesslag som har bättre nutritionella kvaliteter än de överförädlade sädesslagen vete, råg och korn (havre är fort ok). I stället har man börjat använda produkter som bovete och quinoa och sökt sig till uråldriga afrikanska sädesslag som amarant, durra/sorghum, hirs och teff (tyvärr är nog också dessa växtförädlade, om än i betydligt mindre utsträckning). Detsamma gäller för frukt – ett antal för oss helt nya frukter har på senare år hamnat på våra bord – därav några som fått beteckningen ”de fem mirakelfrukterna”: avokado, kokosnöt, longanbär (kinesisk frukt), mango och mangosteen.

Mangosteen - en av de fem mirakelfrukterna.

Mangosteen – en av de fem mirakelfrukterna.

Denna krönika tillägnas avokado – de andra frukterna och sädesslagen hoppas jag kunna återkomma till vid annat tillfälle. Avokadon har funnits på bordet i Sydamerika sedan 7-8000 före Kristus, den nådde Nordamerika i början av förra århundradet och finns i Europa sedan bara några tiotal år tillbaka.

Avokado – en hälsans kraftstation

En av avokadons absoluta fördelar är att den knappt innehåller något socker alls – en hel avokado av normalstorlek innehåller mindre än ett halvt gram socker, dvs ungefär 3 kalorier motsvarande 1/5 sockerbit. Men eftersom avokado är rikt på fett så är den ändå kaloririk – en hel avokado innehåller uppåt 250 kalorier – motsvarande cirka 1/8 av rekommenderat dagsbehov av energi för en vuxen person. En av avokadons många fördelar är att den är riktigt ”laddad” med flera hungerdämpande och hälsogivande växtfibrer – en avokado innehåller inte mindre är 11 gram fiber, vilket inte är långt från hälften av rekommenderat dagsbehov av fiber för en vuxen människa. Innehållet av olika fiber beskrivs som ungefär detsamma som för en omogen grön banan –något som hittills ansetts vara en av våra allra bästa fiberkällor (gul banan är däremot mest socker). I århundraden har folk ätit gröna bananer när de vill gå ner i vikt och gula bananer när de vill öka sin vikt. Innehållet av protein är också högt i en avokado – 4 gram/avokado – vilket är mycket mer än man finner i de flesta andra frukter.

Det är avokadons fettprofil som gör den till ett unikt ”superfood”

Det som gör avokadon så attraktiv är emellertid dess unika fettsyror och dess stora innehåll av nyttiga mineraler, vitaminer och antioxidanter. Det nyttiga saltet kaliumliksom vitamin K (läs mer här), diverse B-vitaminer, vitamin C och vitamin E är rikligt förekommande. Den är också rik på antioxidanter som alpha-carotene, beta-carotene, beta-cryptoxanthin, chrysanthemaxanthin, lutein, neochrome, neoxanthin, violaxanthin och zeaxanthin, vilka alla visat sig ha stora hälsofördelar. Lutein har t ex visat sig motverka grå starr och bevara gula fläcken frisk och rekommenderas ofta av läkare. Det betydande innehållet av fett i frukten underlättar för kroppen att tillgodogöra sig dessa värdefulla ämnen.

Ersätter smör och grädde i maten

Det stora innehållet av fett har gjort avokadon speciellt användbar i det dagliga hushållet. Förutom att man gärna äter den som den är så kan den med fördel användas i stället för grädde i diverse maträtter. Råa soppor och smoothies blir riktigt ”gräddiga” med hjälp av avokado – detsamma gäller för omogen grön banan (som dock inte innehåller på långa vägar lika mycket fett och kalorier). Entusiaster hävdar att man ofta kan ersätta smöret i receptet med lika eller dubbel mängd avokado, och faktum är att du till och med kan baka pepparkakor med avokado i stället för smör.

Människan behöver fett i kosten – åtminstone 20–30% – och vissa fetter kan vi inte tillverka själva utan de måste tillföras med kosten. Till dessa hör de fleromättade fettsyrorna alfa-linolensyra (moder till omega-3) och linolsyra (moder till omega-6). Alfa-linolensyra finns framför allt i rapsolja, linfröolja, sojaolja och valnötter, och linolsyra finns i olika vegetabiliska oljor som majsolja, solrosolja och sojaolja. I avokadon är dessa fettsyror däremot måttliga. Avokadons stora förtjänst är istället den rika förekomsten av enkelomättade fettsyror, dvs de fetter som gjort olivoljan känd för sina antiinflammatoriska egenskaper och totala avsaknad av långkedjiga fettsyror, liksom av transfetter.

Fig_no_23_enkelomättade_fetter-01

Långkedjigt fett som ”kofetter” är farliga för hälsan

Fetter med längre kedjelängd än 12 kolatomer kan inte, som jag tidigare berättat, tas upp direkt till levern utan måste ta omvägen via stora lymfgången (ductus thoracicus) och blodet, där de ofta efter en fettrik måltid förblir i flera timmar och då utsätter kroppens vävnader, speciellt hjärtat och hjärnans kranskärl, för stora påfrestningar;

* Dramatisk ökning av det inflammationsframkallande bakteriegiftet endotoxin i blodet (samma effekt som rökning av tre cigaretter)
* En kraftig kaskad av signalsubstanser som ger ökad inflammation
* Ökat antal och aktivering (stridsberedskap) av vita blodkroppar
* En signifikant ökning av inflammationsgraden i kroppen (inflammationen ökar ju mer socker det samtidigt finns i blodet)

Denna effekt har fått namnet ”efter måltids-inflammation” (postprandial inflammation) och den är, speciellt om den upprepas ofta, en dominerande riskfaktor för utvecklande av åderförkalkning och dess konsekvenser stroke och hjärtinfarkt (Khor A et al Nutr Res. 2014;34:391-400). Det är viktigt att påpeka att det bara var en liten del av det som våra förfäder åt (>10%) som gick in direkt i blodet via lymfan, i dag är den i västliga länder 4-5 gånger större (ca 40%) och hos LCHF anhängare betydligt större – inte sällan 60% av det totala kaloriintaget. Det är nog trots allt, som sagts på senare år, tid att vara riktigt ”fettskrämd”.

Endotoxinet försvinner men inflammationen består

Bakteriegiftet endotoxin försvinner efter 1-2 timmar men den höga fetthalten i blodet finns kvar åtminstone 2-4 timmar, och inflammationen ännu längre.

Fig_no_24_fatty_meal-01

Det är en absolut fördel om födan är mycket rik på korta fetter (SCFA-fetter) och medellånga fetter (MCT-fetter), vilka omedelbart levereras och omsätts i levern via portådern. Kokosolja och palmkärneolja är rika på MCT-fetter, och nyligen har man observerat att MTC-fetter även finns i ruccolasallad.

Avokado sänker koagulationstiden och förhindrar proppbildning

Avokadon är inte rik på MCT-fetter men har en annan mycket viktig fördel i kriget mot åderförkalkning – den förhindrar nämligen ”sammanbakning” av blodplättar och blodproppsbildning, vilket förhindrar utveckling av åderförkalkning. Några andra plantor som har visat sig ha samma unika egenskaper och är utmärkta redskap för att förtunna blodet är gurkmeja och rå ingefära – plantor som vi personligen river och konsumerar ofta, bl a då vi skall ut på längre flygresor där risken för blodpropp är mycket stor. Ganska nyligen har man observerat att flera fraktioner av också avokado har samma egenskaper.

Tyvärr avråder många läkare som ordinerar blodförtunnande medicin som Waran och Trombyl sina patienter från att äta vissa frukter och grönsaker med liknande effekter – listan på ämnen som kan fördröja koagulationen är lång, men som regel fångar läkarnas rekommendationer bara några av dem. Den skyddande effekten man får av Waran och Trombyl är på intet sätt bättre än den man får vid t ex regelbundet intag av avokado och/eller intag av rå ingefära. Jag skulle föredra att man istället uppmanade till regelbunden användning av ovanstående plantor – de är inte bara nyttigare utan också mycket billigare.

Avokado sänker inflammationsgraden och kolesterolnivån

En stor del av befolkningen, speciellt medelålders och äldre, lider av något som fått beteckningen metabolt syndrom och som är känt att föregå kroniska sjukdomar, allt från Alzheimer till prostataförstoring men framför allt diabetes och hjärtkärlsjukdom. Syndromet består i fetma (ofta bukfetma), högt blodtryck, för mycket fett i blodet, förhöjt blodsocker, sänkta nivåer av nyttigt kolesterol, förhöjda nivåer av ”elakt” kolesterol liksom urinsyra i blodet – förändringar som ofta ses hos en och samma person. I kliniska studier har ett intag av minst en avokado om dagen visat sig kunna sänka fetthalten och halten dåligt kolesterol med imponerande 22% och ökat det goda kolesterolet med inte mindre än 11% (Fulgoni VL et al Nutr J. 2013 Jan 2;12:1). Dessutom ger avokado en tidig mättnadskänsla och bidrar starkt till viktminskning/sänkt BMI.

Avokado har starka hämmande effekter på cancerceller samt smörjer leder

Avokado har i studier visat sig ha starka hämmande effekter på cancerceller utan att skada friska celler (P<0.05), vilket väckt förhoppningen att avokado skall kunna bli ett redskap i sk palliativ cancervård. De starkaste effekterna har observerats på cancerceller från matstrupen – 2/3 av effekten som uppnås med cancermedlet cis-platinum. Effekter har också iakttagits på grovtarms- och prostatacancer (Larijani V et al Acta Med Iran 2014;52(3):201-205).

Dessutom ”smörjer” avokado leder och skyddar mot osteoarthit – den vanligaste orsaken till ledproteser. Vid djurförsök han man kunnat iaktta betydliga histologiska och kliniska förbättringar efter behandling med en blandning av ingredienser från avokado och sojabönor (se bl a Boileau C et al Arthritis Res Ther 2009;11(2):R41).

Immunsystemets ”kvalitet” hos nyfödda avgör hur det går senare i livet

1992 chockera den engelske barnläkaren David Barker världen med sina iakttagelser att den kost du får under ditt första levnadsår samt hur din mamma levde före och under sin graviditet, i stor utsträckning avgör hur det går för dig senare i livet och vilka sjukdomar du då får (Barker, D.J.P. Maternal Nutrition, Fetal Nutrition, and Disease in Later Life”. Nutrition, 1992;13: 807-813 Curr Opin Nephrol Hypertens 1997; 6:106-110).Hans iakttagelser har senare bekräftats av andra och är i dag helt accepterade.

Med det som bakgrund är jag enormt tacksam för att min mamma levde ytterst hälsosamt, att jag inte fick några industriellt tillverkade modersmjölkersättningar och inte heller kosttillskott av något slag. Min mamma mosade med kärlek olika frukter och grönsaker och gav det i tidig ålder till mig och mina syskon. Jag är övertygad att det bidrar till jag i dag i hög ålder är fullt frisk och inte bara kan verka dagen lång utan fortfarande har energi över när kvällen kommer. Om jag vore småbarnsförälder i dag så skulle jag helt följa i hennes spår – jag skulle tidigt mosa avokado som innehåller allt ett spädbarn kan behöva, och ge det till mitt barn. Det skulle snart följas av grön banan och diverse frukter. Vilka möjligheter dagens spädbarnsfamiljer har!

Avokado – liksom grön banan – kan frysas

I ett modernt hushåll, speciellt hos de som lagar mycket rawfood, är avokado och grön banan ovärderliga inslag i hushållet. Vi har alltid dessa frukter förvarade i frysen, vilket underlättar hushållet. Får vi t ex besök av barn kan vi snabbt göra glass på avokado eller banan genom att mixa dem i vår höghastighetsmixer tillsammans med t ex hallon eller jordgubbar. När frukterna är frysta duger de knappast att äta som de är eller i sallader, men det är utmärkta att använda i smoothies och råa soppor. Det var på sin tid ett utmärkt tillskott när vi fick tillgång till frysta gröna ärter, och nu väntar vi på att någon entreprenör skall ta upp idén och börja sälja frysta gröna bananer, avokado och gurkmeja – en hälsorot utan jämförelse (vilken jag återkommer jag till snart).

Du som har intresse och möjlighet – hoppa på tåget! Här finns pengar att tjäna, världen kan bli din marknad!

Öka ditt intag av växtfibrer.

Utan fibrer försvinner våra tarmbakterier

Växtfibrer är våra tarmbakteriers viktigaste föda. Utan dem fungerar tarmarna dåligt och många arter av de goda bakterierna försvinner och ersätts av sämre, inflammations- och sjukdomsgivande bakterier. När vi lever optimalt och äter bakterievänligt så har vi 800-1000 olika sorters nyttiga bakterier i vår tarm (sammanlagt ca 100 billioner) som är fullt upptagna med att utvinna de tusentals nyttigheter som vi behöver för optimal hälsa. Förutom bakterier finns det andra mikroorganismer i tarmen vars roll i många stycken ännu inte är utforskade. De flesta fibrer kan inte smältas av våra egna enzymer i mage och tunntarm utan det kan bara ske med hjälp av våra ”husbakterier”, framför allt i grovtarmen. Vi har alltså två separata matsmältningssystem som båda måste fungera väl, och genom att noggrant välja bakterievänlig kost, rik på växtfiber av många slag och rik på växtantioxidanter, ser vi till att de fungerar. Det är faktiskt bedrövligt att människorna i västvärlden i dag förbiser bakteriernas behov – för detta får de betala ett mycket högt pris i form av ökad inflammation i kroppen och en åtföljande starkt tilltagande global tsunami av kroniska sjukdomar och för tidigt åldrande.

Tarmen – vår efterbrännkammare

En ideal tarmpassage skall ta 20-24 timmar. Ungefär två timmar efter en måltid når växtfibrerna grovtarmen, där de smälter på ett ”löpande band”-system. Bakterierna har inbördes olika och mycket specifika funktioner som är lokaliserade i olika revir – en del sitter alldeles i början av tarmen och andra på olika avstånd från anus. De som smälter de mest svårsmälta fibrerna som t ex säd (mest råg) sitter närmast anus. Många fibrer kan inte ens våra bakterier smälta utan de går ut osmälta – de är likväl viktiga för de ökar volymen av tarminnehåll och påskyndar passagen av innehållet i tarmen. Processen att smälta fibrerna tar nästan ett dygn – en period då massor av energi och andra nyttigheter kontinuerligt, försiktigt och långsamt utvinns och tillförs kroppen. Man har liknat tarmens matsmältning vid efterbrännkammaren på ett flygplan – den ”kramar ur” födan så mycket energi som någonsin är möjligt.

En missionsläkare i Uganda satte oss på spåret

Den som först uppmärksammade oss på växtfibrernas viktiga roll var missionsläkaren Dennis Burkitt som verkade i Uganda för 40-50 år sedan. Burkitt observerade att de som bodde i bushen saknade de flesta av de sjukdomar som plågade andra delar av mänskligheten både lokalt i tarmen (som blindtarmsinflammation, inflammatoriska tarmsjukdomar och cancer) men också generellt i kroppen (som hjärtkärlsjukdomar och diabetes). 1979 släppte han boken ”Don’t Forget Fibre in your Diet” som blev en internationell bestseller och som väckte världens intresse och förståelse för vikten av växtfiber i kosten.

1j(1)

Dennis Burkitt

Burkitt trodde till en början att förklaringen fanns i den mycket stora andel av råa och helt oprocessade växter som ingick i den afrikanska kosten, vilket påskyndade passagen genom tarmen och bidrog till att gifter snabbare kom ur kroppen. Senare insåg han också vikten av tillförsel av alla de nyttigheter som bakterierna kan bidra med. Burkitt mätte storleken på avföringen och passagehastigheten av födan från mun till anus (det kan man göra genom att t ex äta blåbär eller hela majskorn och se när de kommer ut). Han fann att storleken på avföringen i Europa var ca 60 gram/dygn – att jämföra med den tio gånger större i Uganda (ca 600 gram/dygn) – och passagetiden ca 100 timmar i Europa – att jämföra med ca 20 timmar i Afrikas bush. Vid denna tid observerade också andra forskare att mer än hälften av patienterna i den europeiska långvården hade en passagetid på mer än 14 dagar.

Burkitts erfarenheter tillförde en kunskap som var av ovärderligt värde för mänskligheten och troligen av större dignitet än något som de som fått Nobelpris kunnat göra. Burkitt fick inget Nobelpris men många andra utmärkelser och var faktiskt nära att få Nobelpris i ett annat sammanhang, för en tidigare okänd typ av tumör som han identifierade och som fick namnet ”Burkitts lymfom” efter honom.

Fig_no_27_fiberinnehall-01

Livsmedelsverk i olika västliga länder har satt rekommenderat intag av fiber till 25-35 gram per dag, vilket egentligen är alldeles för litet. Våra förfäder liksom befolkningar som fortfarande lever som våra förfäder äter mångdubbelt mer – Hunzas till exempel intar 99% av sin föda som plantor och i stor del som rått. Studier visar dessutom att de flesta västerlänningar inte ens äter hälften så mycket fibrer som myndigheterna rekommenderar. Människor som intar sådan kost väljer verkligen att vara sjuka, när de egentligen har möjligheter att vara friska.

Köp färskt och rått, gärna närproducerat och ekologiskt

Det är livsmedelsindustrin, men också du själv, som genom onödig upphettning och kokning förstör dyrbara och nyttiga fibrer. Utöver detta förvandlas värdefulla fibrer till socker när frukt som banan men också äpplen och päron mognar. Att äta färskt och rått är sålunda en viktig princip för god hälsa. Ett salladshuvud som skiljts från sin rot har redan efter 30 minuter förlorat hälften av sitt antioxidantinnehåll, och processen fortsätter även om den därefter förvaras i kylskåp. Den svenska logistiken av grönsaker har mycket att förbättra, det tar för lång tid innan de kommer till handlarna och de ligger alldeles för länge på diskarna, jämfört med t ex Storbritannien. Tänk på detta! Många grönsaker är därför bättre att köpa frysta – förhoppningsvis infrysta snabbt efter att de har skördats. Fullt så illa är det inte med fiberinnehållet som med antioxidanterna, men ett är säkert – grönsaker tappar även fibrer vid förvaring.

Aj aj säger du – jag tål ju inte råa rotfrukter och grönsaker. Det finns en lösning även för dig – koka dem (helst med ångkokning) – och låt dem kallna innan du äter dem. Det har nämligen visat sig att fibern återbildas när den kallnar – något som kallas retrogradation eller re-kristallisering. Då kalla rotfrukter äts tas inte lika mycket socker upp i tunntarmen, utan det når till våra vänner bakterierna i grovtarmen i stor utsträckning som fiber. Mums för bakterierna, vilken lycka! Man kan med fördel koka rotfrukter inkl potatis för flera dagars behov, förvara dem i kylskåp och äta dem kalla. Det är både praktiskt och nyttigt – rotfrukter är faktiskt ofta smakrikare som kokta och kalla. Skulle inget av dessa förslag passa dig finns det nästan obegränsade möjligheter att inta nödvändiga fiber som tillskott.

Några speciellt hälsogivande fibrer som fascinerat mig

Naturen är rik på fibrer, det finns faktiskt tusentals olika sorter och de utgör de stora delarna av ”byggstenarna” till växter. Fibrerna är bärare av de antioxidanter som vi behöver och som tarmbakterierna frisätter. De flesta hälsoegenskaper är fortfarande outforskade – det finns både nyttiga, men också skadliga fiber. Mängd och måttlighet är viktigt – av vissa fiber kan man faktiskt äta för mycket av.

Fyra fibertyper har speciellt tilldragit sig mitt intresse:

Pektin (E-nummer 440)

Pektin är rikligt förekommande i grön omogen banan (1/3-del av fruktens fiber är pektin) men också i äpple, citrusfrukter av olika slag (mest i skalet), plommon, körsbär, vindruvor, tranbär, blåbär,krusbär, kvitten, röda och svarta vinbär. Pektinet i dessa frukter bildar gélé, vilket gör dessa frukter speciellt lämpliga att använda till marmelader. Extra tillsatt pektin minskar också behovet av tillsatt socker och fryser man dem så behövs knappast något socker alls. Pektin har visat sig ha omfattande positiva effekter vid en rad sjukdomar. Det är pektinets förmåga att klistra sig till fuktiga ytor som gett det sina unika egenskaper att skydda slemhinnor och bära läkemedel till utsatta ytor, allt från näsa till anus. Redan för 25 år sedan visade vi i försök att grön banan var lika effektivt som den tidens bästa läkemedel, Astras Losec, att skydda från och läka magsår och inflammation i matstrupen mot sura uppstötningar. Omogen banan är också utmärkt för att kvickt minska diarré och kräkningar vid mag-tarmsjukdom och används flitigt i utvecklingsländer på alla från 6 månaders spädbarn till gamla.

Andra kända effekter är att pektin:

* Dramatiskt sänker kolesterol i blodet.
* Förtunnar blodet.
* Motverkar sjukdomar som diabetes, åderförkalkning och stroke. Experimentella studier antyder tom att infarktens storlek blir signifikant mindre vid tillförsel av pektin.

Inulin

Förekommer speciellt i sparris, jordärtskocka, purjolök, vitlök, rödlök m fl av lökfamiljen (”varje dag utan lök är en förlorad dag” – ät den rå eller lätt ångkokt)Banan har speciellt visat sig kunna dämpa och skydda mot uppkomst och återkomst av olika medicinska inflammatoriska tarmsjukdomar. Samtidigt hör tyvärr inulin till de fiberarter som skapar mest ”fisbenägenhet”, uppkördhet och buller i magen. Trots att det är nyttigt måste det dagliga intaget dock begränsas till högst 3 g per dag.

Betaglukaner

Förekommer rikligt i bl a bryggerijäst, shiitakesvamp, säd och alldeles speciellt i havre (vilket förklarar varför havre i så många sammanhang anses som alldeles speciellt hälsosamt). Mängden intagen havre behöver aldrig begränsas – jag är frestad att säga ju mer desto bättre. Ett stort antal betydande hälsofrämjande egenskaper är knutna till intag av mer än 3 gr betaglukan per dag:

* Bidrar till skydda hjärta och kärl genom att starkt sänka både totalt kolesterol och dåligt kolesterol i kroppen.
* Minskar blodtrycket.
* Skyddar mot infektioner, speciellt bakteriella sådana.
* En substans lentinan,som finns i shiitake svamp, har i försök visat sig skydda mot cancer och också bidra till lägre tillväxthastighet av manifesterad cancer.

Resistent stärkelse

Förekommer rikligt i grön banan, okokt potatis och andra rotfrukter, ärter, böner, linser, säd och fröer. Till skillnad mot annan stärkelse så kan resistent stärkelse inte tas upp i tunntarmen (där av namnet), utan når intakt bakterierna i grovtarmen, där det smälter och frisätter näring och andra nyttiga substanser. Här vid:

* motverkas diabetes genom att förbättra ökad känslighet och tillvaratagande av kroppens insulin
* minskar nivåerna i kroppen/blodet av både socker och insulin
* ökar tillverkningen av bl a smörsyra, viktig näring till tarmväggen
* tätar smörsyran tarmväggen och förhindrar läckage av gifter och bakterier in i kroppen
* stärks immunförsvaret
* minskar graden av inflammation

Bakterierna jublar, men mage och tarmar protesterar

Många fibrer måste doseras med stor sparsamhet. Mångfald och måttlighet är viktigt och många kan intas i stora mängder medan andra bör intas med måttlighet för annars orkar inte tarmarna med dem – man får problem med extensiv gasbildning, fisbenägenhet, uppsvullnad av buken och ofta smärta. Om kroniskt förekommande har det fått namnet ”irritable bowel syndrome” (IBS), ett tillstånd som tycks plåga ungefär var tredje svensk. Australiensiska forskare har forskat och publicerat en lista som kallas för FODMAP, som sammanfattar fibrer som man skall vara försiktig med och fibrer som man kan äta mycket av. Frukter och grönsaker som innehåller fibrer och som bara i mindre skala irriterar tarmen är:

Frukter: Bananer, blåbär, grapefrukt, vindruvor, honungsmelon, kiwifrukter, citroner, limes, mandariner, apelsiner, passionsfrukt, ananas, hallon, cantaloupmelon, tomater
Grönsaker: Alfalfa, bambuskott, böngroddar, morötter, vitkål, vitlök, äggplanta, gröna böner, sallad, gräslök, palsternackor, potatis, pumpa, rädisa, vårlök (dock bara som rå), squash, zucchini
Säd: Säkrast är glutenfria produkter – havre, polenta, quinoa, ris, majs och spelt
Nötter: dock alltid mindre än en handfull per dag av macadamianötter, jordnötter, pekannötter, pinjenötter, pumpafröer, sesamfrö, solrosfrö, valnötter.

Socker är industriellt förstörda fibrer – avstå från dem

Konsumentföreningen i Stockholm har sammanställt listor på frukostmat som i flesta fall innehåller på tok för mycket socker (se listor nedan). Det finns också probiotikadrycker på marknaden som innehåller alldeles för mycket socker. Om du vill dina barn och dig själv allt väl så avstå från dessa. Ge istället dina barn vanlig hemgjord muesli med frukt – gärna i form av klassisk Bircher-muesli – det är vad vi ofta intar.

Fig_no_28a_socker_flingor-01

Var också försiktig med fruktjuicer och gul, mogen banan – det är nästan bara socker. Grön banan är däremot full av fibrer – den är som bäst då du har svårt att få av skalet. Asiater äter gul banan då de vill gå upp i vikt och grön banan då de vill gå ner – och det fungerar. Avstå också från besök på konditorier, kaffekalas och kyrkkaffe – där serveras mest socker. Enligt min mening har dessa ganska uråldriga företeelser spelat ut sin roll och kan förpassas till museet som exempel på hur man bar sig åt i en gång i tiden. Bjud i stället de som så önskar på ett glas vin, helst rödvin, rikt på antioxidanter och mycket fattigt på socker. Det är mycket nyttigare – tro mig.

Fig_no_28b_socker_mejeriprodukter-01

Några av dessa rätter innehåller per 100 ml mer socker än de 15 gram som rekommenderas för en vuxen person.

Att röka med magen.

AGE och ALE – dagens hälsoterrorister

På kemilektionerna i skolan lär sig alla barn att upphettning leder till syntetiska processer och skapar möjligheter för nya ämnen att bildas genom att två eller fler ämnen gifter ihop sig – en möjlighet som dagens livsmedelsindustri och alla hushåll som upphettar sin mat flitigt praktiserar. När livsmedel utsätts för temperatur över 80-100° får de helt andra egenskaper än ursprungsämnena och blir, om än milt, giftiga och bidrar till kronisk inflammation liksom uppkomsten av kroniska sjukdomar.

Det som oftast sker vid upphettning av mat är att ett protein gifter sig med ett socker. Det här kallas för glycation, och dess produkter för advanced glycation products (AGE). Nästan lika vanligt är det att ett protein gifter sig med ett fett, vilket då kallas lipoxidation och dess produkter advanced lipoxidation products (ALE). Det är om dessa produkter och dess påverkan på vår hälsa som denna krönika skall handla.

Att upphetta mat ifrågasattes tidigt, men den förste som på allvar ifrågasatte det var den franske forskaren Louis Camille Maillard (1878 – 1936). Maillard forskade kring ämnet urea, ett ämne som bildas av att ammoniak frisätts vid nedbrytning av proteiner i kroppen och som utsöndras via urinen. Maillard visade på att hög belastning av urea kunde leda till nedsatt njurfunktion, något han kallade urogenic imperfection, och orsaka kronisk njursjukdom. Han skapade vad han kallade index of urogenic impection, ett index som under många år visade sig vara användbart i klinisk medicin. Maillards vetenskapliga bidrag uppskattades mycket i vetenskapliga kretsar och han tilldelades Franska Akademiens stora pris, men inte långt därefter gjorde man allt för att glömma det – Maillards iakttagelse var absolut inte något som passade den franska matkulturen.

RTEmagicC_42006_Louis_Camille_Maillard_wikipedia_txdam32270_9dd4e4

Louis Camille Maillard (1878 – 1936)

Tack vare dagens molekylära biologi och förfinade metoder att läsa av hur cellerna i kroppen mår, har det dock visat sig att Maillard hade rätt – att äta AGE och ALE i större mängder är verkligen som att ”röka med magen”. AGE och ALE bidrar starkt till ökad inflammation i kroppen och därmed också till uppkomsten av kroniska sjukdomar – alltså inte bara kronisk njursjukdom som Maillard föreslog, utan i mer eller mindre utsträckning till alla kroniska sjukdomar.

I modern tid har åtskilliga AGE:s och ALE:s identifierats, men varje år tillkommer nya. Idag känner vi till ett hundratal olika AGE:s och ALE:s och den mest kända bland allmänheten är akrylamid – den substans som ledde till att byggandet av tunneln genom Hallandsåsen stod stilla i flera år. Syntesen akrylamid tar fart vid 120-130° och nedanstående bild visar innehållet av akrylamid i potatischips som upphettats till över 200°.

Fig_no_22_akrylamdi_efter_temperatur-01

Rostning av bröd tillför också betydande mängder av akrylamid, inte sällan både 10 och 20 gånger mer än när det är orostat. Tyvärr har jag ingen tillgång till kunskap av vad upphettning vid 300° innebär – den temperatur majoriteten av de kommersiella bröden tillverkas i (även glutenfritt).

Tyvärr mäter inte klinisk medicin rutinmässigt halten av dessa substanser i kroppen, med undantag av patienter med diabetes och på sina håll också Alzheimer och vissa ögonsjukdomar. Hos dem mäter man halten av glykosylerat (eller glykerat) och hemoglobin (HbA1c) i blodet, vilket ger en bra bild av hur blodsockret betett sig de senaste månaderna samt ger uttryck för patientens framtida utsikter, åtminstone enligt en del forskare. Forskning på dessa substanser och dess effekter på hälsan har gjort stora framsteg under de sista två-tre årtiondena. Idag finns det cirka 40.000 vetenskapliga publikationer om dessa substanser varav drygt 30.000 är om HbA1c. Och som ett resultat av dessa har många sjukdomar, speciellt kroniska, kommit att förknippas med höga halter av AGE och ALE – inte ensamma, men i kombination med flera andra proinflammatoriska faktorer.

Fig_no_19_sjukdomar_AGE-ALE-01

AGE och ALE bildas även i mikron

Färska tobaksblad, färska kaffebönor och färska jordnötter är sällsynt rika på antioxidativa substanser, vilka tyvärr försvinner vid industriell behandling med hög upphettning och ersätts av mindre nyttiga AGE/ALE-komplex. De flesta kända växtantioxidanter inaktiveras i temperaturer mellan 30° och 100°. Antioxidanterna i oliv- och rapsolja börjar t ex elimineras redan vid ca 30°, och starkare upphettning som t ex mikrovågor eliminerar så gott som alla antioxidanter. I takt med att antioxidanterna försvinner accelererar Maillardprodukterna, vilket fortsätter i en närmast exponentiellt takt. AGE och ALE bildas även i strålning, jonisering och mikrovågsbehandling men också, och det här är viktigt, vid längre tids förvaring i rumstemperatur. När temperaturen höjs från 100–120° är det speciellt cancerframkallande/karcinogena substanser av typ heterocykliska aminer som bildas i tilltagande större mängder.

Se även upp mat som innehåller mjölkpulver

Politikernas välvilja med enorma jordbrukssubventioner har gjort att bl a vete och mjölkvaror blivit extremt billiga, vilket är en av anledningarna till att just dessa används i mycket av den kommersiella maten där de, enligt min mening, egentligen inte hör hemma. Överskottet av mjölk förvandlas till torrmjölk som är särdeles rikt på AGE och ALE – speciellt AGE-substansen furosin – och särskilt om det förvarats i rumstemperatur under längre tid.

Fig_no_20_age_i_mjolkprodukter-01

Tyvärr bygger dagens modersmjölksersättningar liksom kliniska näringslösningar i stor utsträckning på just torrmjölk – något som för mig i ljuset av dagens kunskap är både oförklarligt och oacceptabelt. Mitt råd är att inte använda sådana alternativ – första levnadsåret är speciellt känsligt då det är vid denna tidpunkt som immunsystemet kalibreras och fininställs. Börja hellre tidigare med mosade mjuka grönsaker och frukter som banan och avokado – precis som man gjort i årtusenden. Så gjorde en gång i tiden min mamma och det ger mig hälsofördelar än idag!

Så, vad kan vi då dra för slutsatser?

Helst bör ingen mat någonsin upphettas över 80°. Det är självklart bäst att så långt som möjligt helt undvika starkare upphettning av mat, men vill man av olika skäl upphetta sin mat så är kokning, speciellt ångkokning, att föredra. Mikrovågen bör användas med stor försiktighet – kanske mest för att försiktigt värma upp vatten och, om nödvändigt, mat. Vill man använda ugn så bör man eftersträva att använda temperaturer under 100°. Detta är alltid möjligt med fågel, kött och fisk. Fågel måste som de flesta vet av hygieniska skäl upphettas till en innertemperatur av minst 65°, kött däremot behöver bara en slutlig innertemperatur mellan 49° (rostbiff) och 65° (vältillredd) och fisk mellan 44° (”genomskinlig”) och 65° (vältillredd). Animalisk föda kan sålunda alltid tillredas i ung i en temperatur väl under 100° – kött och fisk i en ugnstemperatur på cirka 70° och på fågel 75-80° (för detta krävs flera timmar i ugnen). Det stora problemet är utan tvekan brödet som tyvärr kräver en innertemperatur på 92–95°, vilket förutsätter en ugntemperatur på minst 110°. Alternativet är att grodda och äta säden som någon variant av muesli eller att baka knäckebröd/kex i en temperatur på 50-60°, vilket vi ofta föredrar. Det är dock alltid överlägset bäst att i stället äta sädeskornen som de är, råa och gärna groddade.

Härmed utmanar jag alla skickliga hälsomedvetna bagare och kockar att hjälpa till att utveckla nya metoder att tillreda mat och speciellt att baka alternativa bröd, gärna på nya antioxidantrika korn som sorghum/durra och teff. När jag var barn bakades bröd i ånga och så gör kineserna än idag.

Litteratur och referenser 

Bengmark S. Vår tids kost bakom inflammation och sjukdomsutveckling. Upphettning av mat ger dysfunktionella proteiner som ansamlas i kroppen. Läkartidningen 2007;51:3873-3877

Bengmark S. Advanced glycation and lipoxidation end products – amplifiers of inflammation: the role of food. JPEN 2007;31:430-440

Bengmark S AGE, ALE RAGE and disease – a foods perspective. In Handbook of Prebiotics and Probiotics Ingredients: Health Benefits and Food Applications Edited by Susan S Cho, Terry Finocchiaro CRC Press, Taylor and Francis Group, Boca Raton 2009

Bengmark S. Modified Amino Acid-Based Molecules; Accumulation and Health Implications. In Amino Acids in Human Nutrition and Health. Ed Mello JFD, CABI Allingfo

Frukost. Det minst viktigaste målet.

Det är en stor börda för kroppens organ att ta emot för stora mängder mat

Under många miljoner år levde våra förfäder som jägare och samlare. De åt med säsongen och så länge de stannade i Afrika var kosten för det mesta riklig och varierad. De åt mest blommor och blad, och rötter. Efter att man började ”bränna mat” försämrades ur hälsosynpunkt matens kvalitet en del, men det var först efter att man startade med jordbruk som maten försämrades dramatiskt – den blev mer tillgänglig och därmed lättare att missbruka och den blev också påtagligt mer ensidig. Riklig konsumtion av vete med gluten ledde till att människan under de första århundranden/årtusenden blev cirka 15 cm kortare, samt att sjukdom blev allt vanligare. Möjligheten till överätande ökade påtagligt och dess nackdelar var tydliga – frosseri kom att betecknas som en dödssynd och redan i Gamla testamentet framhålls måttfullhet som en dygd. Tidigt lärde man sig att begränsa ätandet till endast två gånger per dag – och så gör vissa folk fortfarande. Fasta blev en viktig ingrediens i kyrkoåret och dess fördelar ansedda som en viktig del av livet.

Akuta sjukdomar, inte minst stroke och hjärtinfarkt, inträffar ofta i samband med stora måltider och vid stora helger. I stora helger som jul, nyår och påsk stiger sjuklighet och dödlighet i taket och sjukhusens akutintag är överfyllda. Det är en stor börda för kroppens organ att ta emot stora mängder av socker, sockerlik mat och fett – våra kroppar är helt enkelt inte gjorda för det.

Många fördelar med fasta

En daglig period av fasta har faktiskt en mängd fördelar – det ger våra organ tillfälle att vila och återhämta sig – vilket leder till att:

* Fettnivåerna i kroppen och speciellt i blodomlopp och lever sjunker kraftigt
* Inflammationsgraden i kroppen sjunker
* Skador på kroppens proteiner, även DNA, och nyttiga membran-fetter minskar
* Vävnaderna får tid att repareras
* Känsligheten för hormonerna insulin och leptin förbättras – viktiga för att förebygga diabetes

Studier på försöksdjur visar hur viktigt det är med ett ”strukturerat ätande”. I en studie fick två grupper av möss precis lika många kalorier men den ena gruppen fick äta sin mat när de ville och den andra gruppen fick bara äta under mindre än halva dygnet (se bild nedan). De djur som hade fri tillgång till mat dygnet runt blev fetare och fetare och sjukare och sjukare, speciellt levern som aldrig fick vila blev sjuk. Mössen fick svårigheter att ta hand om socker (glukosintoleransen ökade) och deras muskelfunktion (motorisk koordination) och mättnadshormonet leptin tappade sin udd (leptinresistens). Den andra gruppen djur – de som hade en daglig fasteperiod – blev däremot smalare och smalare och friskare och friskare, trots att de åt precis samma mängd kalorier.

Fig_no_17_daglig_fasta-01

Näring lagras på tre olika sätt i kroppen;

1. Som socker i lever och muskler – kallas glykogen. Högst cirka 800 kalorier kan lagras på detta sätt.
2. Som bukfett (oftast omfattande hos män). Hos våra förfäder lagrades här mellan 250 och 500 kalorier men i dag har man uppmätt extrem fetma med ända upp till 6 kg bukfett motsvarande 54 000 kalorier. Detta fett är avsett att vara lätt mobiliserat vid akut situation och att sätta igång försvarsrektioner när sådan situation uppträder. Det är en stark risk för katastrof om man mobiliserar mer än kanske det dubbla lagret av bukfett (cirka 800-1000 kalorier).
3. Som underhudsfett. Hos en fet person som kanske väger 120 kg kan underhudsfettet vara upp till 60 kg (cirka 540 000 kalorier). Detta fett är inte lika farligt som bukfettet men likväl förenat med ohälsa; risk för förslitning av leder men också kroniska sjukdomar. I detta fett samlas mycket skräp – gifter, hormoner, läkemedelsrester, bakteriedelar och bakteriegifter – och bör därför omsättas.

The Fat Switch fyller en viktig funktion

Mycket talar för att omsättningen av kroppsfettet inte kommer igång förrän sockret/glykogenet tagit slut. Låt oss för skojs skull göra ett litet räkneexempel:

Låt oss utgå från att du äter ditt sista mål klockan 18 på kvällen och att du då har fyllt på glykogenet så att det är 800. Vid lätt kroppsarbete (läsa eller att sitta framför TV) förbrukar du cirka 85 kalorier i timmen vilket betyder att du, när du går och lägger dig vid 22.30-23.00, har förbrukat ungefär hälften av kalorierna. När du sedan sover går förbränningen ned till cirka 65 kalorier i timmen vilket betyder att ditt sockerlager är helt slut vid femtiden på morgonen. Först nu slår ”fettströmbrytaren” över från ”sugar mode” till ”fat mode” och kroppen börjar bränna fett i stället för kalorier. Från denna tidpunkt behövs cirka 6 timmar utan intag av kalorier för att kroppen ska hinna omsätta och förbränna åtminstone 5-600 fettkalorier.

Detta är anledningen till att man bör ifrågasätta betydelsen av frukost – en måltid vars betydelse faktiskt har ringa stöd i forskning. Jag återkommer ofta till Hunzafolket i Norra Pakistan. Hunzafolket går ut på fälten med tom mage vid klockan 5 på morgonen och kommer in för sitt huvudmål vid lunchtid för att sedan gå ut på fälten igen. Det intressanta är att detta folk klarar sig på mycket färre kalorier än vad myndigheterna i västvärlden rekommenderar, de blir sällan sjuka och har faktiskt bland den största tätheten av 100-åringar på jorden.

books

Nya tider – ny livsstil

Ett alternativ till 6/18 (6 timmars ätande och 18 timmars vila) , är så kallad calorie restriction (CR).  Det är en ätprincip som baseras på att man aldrig äter sig mätt utan alltid nöjer sig med att bara äta två tredjedelar av det man egentligen vill ha. CR ger precis samma hälsoeffekter och strålande resultat som 6/18.

Jag och min hustru föredrar sedan många år tillbaka den senare metoden. Vi börjar dagen med vätska (mest te), och intar vårt huvudmål vid lunchtid – en måltid som mest liknar det som fått heta 80/10/10 avsett att likna det våra förfäder åt – 80 % grönt, 10% växtfett (som avokado och olivolja) och 10% växtprotein (mest böner, ärtor, linser, quinoa, nötter, mandel och fröer), ofta kompletterad med lite djuphavsfisk tillredd på låg temperatur. Kvällsmålet intas vid sextiden och är antingen en sallad eller en smoothie enligt samma princip.

Enligt min mening har gamla modeller som livsmedelspyramiden och tallriksmodellen sedan länge tjänat ut. Det är hög tid för nya pedagogiska modeller, kanske något liknande 80/10/10? Så som människan ätit i många miljoner år och som våra gener anpassat sig till, innan jordbruket introducerades för några tusen år sedan. Med vår livsstil väljer vi alla omedvetet om vi vill var friska eller sjuka – och det är dags att alla blir medvetna om vad som gäller. Antalet kroniskt sjuka kommer i snitt att tredubblas fram till år 2050 och det kommer inget sjukvårdssystem i världen att kunna bära. I USA till exempel är Obama-care under stort hot – de som aktivt jobbar på sin hälsa (och de är många, faktiskt i majoritet) vill inte längre betala för dem som ”missbrukar” den. Vi måste, en gång för alla, lära oss att ta eget ansvar för vår hälsa.

Fasta – en av hemligheterna bakom ett långt och friskt liv.

Under 99.5% av människans existens på jorden så fanns inga feta människor.

Jon Brower Minnoch levde i USA mellan 1941 -1983, och blev 42 år. Jon blev också den fetaste människan i människans historia. Jon begick, i likhet med miljontals andra människor i västvärlden, ett statligt understött ”självmord” med kniv och gaffel – fullt möjligt genom tillgången av billiga raffinerade och kaloristinna jordbruksprodukter. Hans liv var ytterst miserabelt och hans vård kostade samhället mycket stora summor. Detta är ett vanligt förekommande problem i västländerna. Nyligen rapporterades i Storbritannien att de direkta kostnaderna enbart för vård av feta har stigit med 350% under de gångna fem åren, något som är ytterst illavarslande för ett land där det offentliga hälsosystemet redan är i ekonomisk kris.

Citat_150112-01

Under miljontals år levde människan på en kost som, översatt till modern tid, motsvarar det som kallas 80/10/10 – en kost helt dominerad av blommor och blad (80%) med inslag av 10% fettrika frukter/växtfetter (liknande oliver, avokado och kokos) och 10% proteinrika ärter, böner, linser, nötter, mandel, fröer och dyl. Konsumtion av fisk och kött varierade stort, men var oftast ganska begränsat.

Fetma kom först med det industriella jordbruket, och har ökat i samma takt som det industriella jordbruket utvecklats och dess produkter förädlats. Epidemin av fetma och kroniska sjukdomar har sitt epicenter i södra USA, i stater som Louisiana och Texas, och har så här långt spritt sig mest till jordbruksintensiva länder som Australien, Nya Zeeland, Kanada samt även Storbritannien. Men, rollen som jordens mest feta och sjuka länder väntas snart tas över av Arabvärlden, speciellt Saudiarabien och Kuwait, tätt följt av Indien.

Tidigt behov av fasta.

Fasta är som bekant ingen ny företeelse. Det uppstod tidigt ett behov, både av spirituella skäl och av hälsoskäl, att då och då fasta. Redan 1-2000 år före Kristus, då Moseböckerna skrevs, berättas det om hur Moses fastade i öknen i 40 dagar. Fasta förekommer i alla religioner, och har idag också trängt in i icke-konfessionella kretsar som sk detox. Mest känd är muslimernas fastemånad Ramadan och även om man kan ha invändningar mot det sätt den genomförs på, så måste man acceptera de betydande mentala och kroppsliga förbättringar som rapporteras under och efter genomförd Ramadan.

Ett begränsat intag av föda – kallat calorie-restriction (CL) – där man bara äter cirka 2/3 av vad man vill ha permanent eller periodisk, har visat sig ha betydande hälsoeffekter. Experiment på djur visar upp till dubbel livslängd, betydligt lägre sjuklighet och signifikant fördröjt insjuknande i kroniska sjukdomar. Och även om studier på människor ännu inte blivit så omfattande som man skulle önska så rapporterar välkända forskare betydande framsteg vid tillämpning av CL också på människan – lägre risk att få t ex cancer, diabetes och hjärtkärlsjukdom. I en amerikansk studie tappade överviktiga 1% i vikt per vecka, vilket faktiskt är lika bra som de effekter man ser efter kirurgisk behandling. Dessutom slapp man de biverkningar och nackdelar som man vanligtvis ser efter sk bariatrisk kirurgi.

För att få effekt av CL verkar det som att det är särskilt viktigt att det är proteinintaget som begränsas och då speciellt intaget av aminosyran methionin, som är rikligast förekommande i animaliska produkter.

Många sjukdomar förbättras.

Följande sjukdomar – alla relaterade till ämnesomsättningen – har visat sig ha starkt samband med graden av fetma/förhöjt BMI och kan förväntas gynnas betydligt av ett begränsat intag av kalorier (helst permanent men också periodiskt).

* Förhöjd inflammation i kroppen
* För högt blodtryck
* För mycket fett i blodet – ofta kallat dyslipidemia (högt ”dåligt” kolesterol (LDL), för lågt ”nyttigt” kolesterol (HDL), för mycket långkedjiga fettsyror)
* Typ 2 diabetes
* Akuta och kroniska hjärtsjukdomar
* Stroke
* Gall-leversjukdomar
* Ben-ledsjukdomar (osteoarthrit)
* Andningsrubbning i sömnen (Sleep apnea) och andningsproblem inkl astma
* En del cancerformer (speciellt i livmoder, bröst och grovtarm)

Våra förfäder fastade varje dag.

Hälsoforskare visar tilltagande intresse för den livsstil som mest påminner om våra förfäders livsstil. Fortfarande finner man den i några avlägsna delar av jorden som i Abkhasia i Georgien, Vilcabamba i Ecuador och Hunza-distriktet i Norra Pakistan. Här är man sällan sjuk och en förvånande stor andel av befolkningen blir över 100 år. Dessa invånare praktiserar dock inte perioder av fasta – man kan säga att de på sitt sätt fastar varje dag. De äter sällan processad mat och de som använder mejerivaror, mest Abhkasierna, intar mjölken opastöriserad och i bakteriekulturer. Vilcabambierna och Hunzainvånarna är så gott som hel-veganer. Människorna här klarar sig på i genomsnitt 17-1800 kalorier om dagen, trots att de arbetar långa dagar på sina åkrar. Jämför detta med vad de Nordiska näringsrekommendationerna föreslår: 1800-2400 för kvinnor och 2300-3000 för män (fast många intar mycket mer).

Fig_no_16_urfolkslag_näringsintag-01

Okinawa på Japan var länge känt som den plats på jorden där man hade ”den bästa” hälsan och den längsta livslängden, men när amerikanerna efter andra Världskriget byggde baser på ön och invånarna delvis adopterade deras livsstil så förändrades det radikalt – i dag är öns hälsa bland de lägsta i Japans 50 olika län (prefekturer).

-31c6cf70a77d4ebc_edit

När gorillorna på Cleveland Zoo, som blivit urfeta på västerländsk kost,  fick äta en diet endast bestående av romansallad, frisésallad, alfalfa-hö, trädgrenar, bönor, linfrön och en banan doppad i multivitaminer, så gick de på cirka ett år ner 30 kg och väger nu ungefär lika mycket som vilda gorillor.

BBC lät för några år sedan 9 personer under två veckor leva på mat som efterliknade det forna tiders jägare/samlare – i huvudsak rå mat med väldigt lite mättat fett, mest broccoli, morötter, meloner, fikon, nötter, plommon, rädisor, bananer, jordgubbar, kål, tomat, vattenkrasse, aprikoser och mango, med inslag av fisk då och då. Deltagarna, som i snitt tappade 5 kg i vikt, upplevde inte att de förlorade någon energi och de var på gott humör under så gott som hela tiden. Bara två veckor på ”förfäders kost” medförde massor av hälsofördelar; flera blodvärden förbättrades betydligt, och t ex kolesterolvärdet sjönk med 23 procent.

Vad är normalvärde för människa?

Det är ett mycket stort problem att vi inte vet vilka värden som är normala för människan. De värden som anges som normala härstammar från mätning av medelvärde och spridning i nutid på existerande befolkning. Men låt oss anta att alla lever ohälsosamt, i så fall blir naturligtvis alla värden helt missvisande. Om t ex kolesterolvärdet vet vi att det är 30% lägre bland kineser som lever primitivt på landet, och det är ytterligare 30% lägre hos våra närmaste ”släktingar” – schimpanserna. Under de 100+ år som vi kunnat följa normalvärdenas utveckling så har de succesivt höjts. Ett bra exempel är normal födelsevikt – det har enbart under 1900-talet justerats upp fyra gånger.

WBreuning112

Lyssna på Walter Breuning – världens äldste man.

Walther Breuning från Great Falls, mannen som levde i tre århundraden (1896 -2011) och blev världens äldste man, har mycket att lära oss. När Walther tillfrågades om hemligheten till hans långa friska liv gav han följande tre råd:

* Var försiktig med vad du äter och undvik att äta för mycket
* Var noga med att sysselsätta både din själ och din kropp
* Inbilla dig att just denna dag är en särskilt bra dag och gör allt för att göra den sådan

Rekommenderad läsning: Campbell T & Campbell TC, The China Study: The Most Comprehensive Study of Nutrition Ever Conducted And the Startling Implications for Diet, Weight Loss, And Long-term Health, Benbella Books. USA 2006

Nej tack till majs och hirs – det finns bättre.

Av alla plantor är kanske majs den som växtförädlarna förstört allra mest. Det är också den planta som allra oftast är förstörd av GMO.

Skärmavbild 2016-03-27 kl. 19.51.22

En gång i tiden var majskolven mycket liten och innehöll mycket mer av många olika nyttigheter än vad dagens ”överförädlade” majs gör. Som vanligt var det girighet och kravet på ökad avkastning som drev utvecklingen till den produkt vi har idag. Idag är, enligt min mening, majs otjänlig som föda för människor. Jag skulle gärna se att den inte ens används som djurföda – framför allt för miljöns skull. Varje år skövlas stora arealer av regnskog för att tillfredsställa behovet av majs som föda till djur, främst inom kött- och mjölkproduktionen.

Skärmavbild 2016-03-27 kl. 19.52.03

Som denna bild visar är världsproduktionen av majs redan mycket omfattande och den beräknas fortsätta öka i rask takt också under kommande år – detta till fortsatt tilltagande stor skada för miljön. En drastisk reduktion i efterfrågan av kött och mejerivaror är faktiskt det enda som kan stoppa denna utveckling.

Tomma kalorier – inget annat!

Majsmjöl är, liksom rismjöl och potatismjöl, bara tomma kalorier – ”skräpmjöl” – som vi alla gärna kan avstå ifrån. Dessa mjölsorter har alla oacceptabelt högt GI:

Majs och majsprodukter:
Majsmjöl 97, majsbröd 92, cornflakes 121, majschips/nachos 105, popcorn 79

Ris och risprodukter:
Riskakor 117, risnudlar 131, snabbris 128, råris 81, puffat ris 132

Potatisprodukter:
Chips 77, potatismos 118, potatismjöl 110

Oväntat och till min stora besvikelse så talar mycket för att också ett annat sädesslag skall undvikas, ett sädesslag som tyvärr många uppfattar som nyttigt: hirs. Hirs är tveksamt av flera skäl:

• Det har ett jämförelsevis högt GI – 101.

• Det innehåller rikligt med saponiner, känt för att öka tarmläckage och därmed tarmens genomsläpplighet av gifter t.ex. bakterietoxiner som endotoxin, men faktiskt också rester av eller t.o.m. hela bakterier.

• Det är rikligt på fytinsyra/fytat – en substans som är känd för att binda nyttiga mineraler som järn, kalcium, zink och magnesium – och minskar därmed kroppens förmåga till upptag av viktiga mineraler.

• Det framhålls också som nackdel att hirs har ett mycket lågt innehåll av den viktiga mineralen jod.

Majs – värstingarnas värsting

Majs är sällsynt kaloririk och ofta sätter man till stora mängder socker. En studie av kaloriinnehållet i bio-popcorn vid Londons många biografer visade att alla strutar/påsar utom en innehöll mer än 1000 kalorier – d.v.s. en kalorimängd som motsvarar hälften eller mer av rekommenderat daglig kaloriintag för t.ex. en femtonåring. Den mängd socker som ofta tillsätts ökar faktiskt inte bara mängden kalorier utan bidrar också till majsens förmåga att inducera förhöjd inflammation i kroppen. Tyvärr är det också så att popcorn inte längre bara äts av barn och vuxna vid enstaka biobesök, utan faktiskt ganska regelbundet hemma i TV-soffan – i många familjer är det ett uppskattat inslag i bl.a. fredagsmys.

Majs är rikt på proteotoxinet zein – mer känd som ingrediens vid framställning av plaster
 
Men, det är inte kaloriinnehållet som gör majs till en ”värsting” – den egenskapen har många andra livsmedel också. Nej, det som gör majs till en värsting är dess innehåll av ett gluten- och kaseinliknande proteotoxin, kallat zein. Zein är ganska okänt i hälsokretsar, men desto mer välkänt inom plastindustrin. Zein används bl.a. för tillverkning av diverse plastprodukter som t.ex. för beläggning för att hindra läckage i pappersmuggar, för tätning av tyger, till produktion av knappar och, precis som gluten i det förgångna, till klister.

Zein i kosten har visat sig ha katastrofalt inflytande på aktiveringen av signalsubstanser, speciellt serotonin och melatonin och faktiskt också epinephrin och dopamin – alla sammanfattade under begreppet monoaminer. Zein blockerar inlagringen i kroppens celler, speciellt i hjärnans celler, av den essentiella aminosyran tryptophan – en essentiell aminosyra är en substans som kroppen inte själv kan tillverka utan den måste tillföras via kosten.

Tryptophan finns rikligt i bl.a. linfrö, bovete, bananer, sura körsbär och mörk choklad. Det är välkänt att för att tryptophan skall fungera optimalt i kroppen så krävs också bl.a. rik tillgång på mineral som magnesium och vitaminer som vitamin B6. Källor till dessa är:

Skärmavbild 2016-03-27 kl. 19.53.03
Monoaminer som serotonin och melatonin är ytterst viktiga för välbefinnandet

Serotonin – ”den lugna själens signalsubstans” – och melatonin – ”dygnsrytmens och sömnen signalsubstans” – bildas bland annat i hjärnan. Det är välkänt att vid flera neuropsykiatriska tillstånd är aktiveringen av dessa monoaminer mycket bristfällig.

En mycket intressant studie på djur visar att inlagring i cellerna av den viktiga substansen tryptophan reduceras kraftigt av olika proteotoxiner: mycket starkt av zein, påtagligt av gluten (vete, råg och korn) och kasein (mejerivaror) men obetydligt av laktoalbumin. Intag av växtprotein däremot förbättrar om än ganska obetydligt (1) denna situation – se bild nedan. Minskning i tillgänglighet av tryptophan i hjärnan åtföljs alltid av motsvarande minskningar i syntes/aktivering av de ”livsviktiga” signalsubstanserna.

Skärmavbild 2016-03-27 kl. 19.54.00

Bristfällig monoamin-funktion har iakttagits vid bl.a. flera olika neuropsykiatriska tillstånd

Brist på/bristande balans av monoaminer – speciellt i hjärnan – är faktiskt välkänt vid en rak neuropsykiatriska sjukdomar som depression, ADHD, Schizofreni och Parkinsons sjukdom m.fl. – sjukdomar som dessutom är starkt associerade med dålig tarmfunktion (orsakad av dåliga matvanor) och dåligt upptag av en mängd olika substanser bl. a. vitamin D, vitamin K och tryptophan. Mitt hopp är att rekonditionering av tarmfloran med min synbiotika i framtiden skall bidra till ökad frisättning av viktiga substanser som magnesium, olika vitaminer och framförallt tryptophan, och därigenom påtagligt förbättra situationen.

Jag är övertygad att vi alla mår bra av att avstå från majs, majsprodukter och säkert också hirs. Särskilt bör det gälla de som har neuropsykiatriska sjukdomar,och kanske alldeles särskilt de som har bokstavssjukdomar. Amfetamin, som ofta användes i behandling av ADHD, har en molekylär struktur som faktiskt påminner mycket om tryptophan – kanske är det som tryptophan-ersättning som den har sina effekter.

Det nyttiga sitter i skalen

Att kvoten är hög mellan skal och mjöl är viktigt – det är främst i skalet som alla nyttigheter sitter. Mjölet är mest tomma kalorier och av det vill vi ha så litet som möjligt.  I Mariannes och mitt kök är t.ex. majs, hirs och ris ”portade”. Uteslutna är också gluten-stinna och överförädlade råg, vete och korn. Vi använder sedan länge bl.a. mycket quinoa och bovete. Men, tyvärr ser vi växtförädlarnas spår också på dessa – speciellt quinoa har genom åren blivit allt ”mjöligare”. Nu tågar våra förfäders säd in med stormsteg – ADT-konsortiet med Amaranth, Durra, Teff – urkraft! Vi, människan, homo sapiens, kommer ursprungligen från Afrika och nu, några tusen år senare, kommer också våra förfäders sädesslag till oss.

Kära växtförädlare, vi vet att ni redan idag har kastat er över också dessa sädesslag men får vi be er: låt dem för vår hälsas skull få vara i fred.

Referens:
• Choi S et al Physiol Behov 2009;98:156-162 (finns här)

Kronisk trötthet – exempel dialyspatienten

Den som inte smakat på kronisk trötthet har ingen aning om vidrigt det känns – faktiskt ofta värre en fysisk trötthet. Till skillnad från fysisk trötthet och smärta är kronisk trötthet närmast omöjlig att behandla med mediciner – det blir ofta bara värre då man försöker. Jag har levt länge och varit läkare sedan 1956, men jag hade faktiskt ingen aning om hur omfattande kronisk trötthet är och hur dödande det är för livskvaliteten förrän jag började skriva krönikor. Många kroniskt trötta kontaktar mig i hopp att jag skall kunna hjälpa dem ”ut ur helvetet”.  Tyvärr – jag la ned min läkarverksamhet då jag pensionerades 1994 och saknar numera resurser, inte minst i form av tid. Jag har valt att ägna all tid åt forskning, undervisning och folkupplysning. Och jag är säker att jag kan hjälpa bättre om jag vänder mig till 10 000-tals på en gång.

Många har forskat på kronisk trötthet – inte minst hos dialyspatienter – så här beskrev 2003 förtjänstfullt forskare vid KI (susanne.heiwe@ki.se‎), Södertälje sjukhus (Naomi.Clyne@med.lu.se) och Linköpings lasarett (madeleine.abrandt.dahlgren@liu.se). Sjuksköterskorna Katarina E Andersson och Pernilla Naumann på Universitetssjukhuset i Malmö gick några år senare igenom allt som skrivits i världslitteraturen om trötthet hos njursjuka och hittade många uttryck för hur dessa patienter verkligen känner sig. Tyvärr har det stannat vid dessa iakttagelser – litet har gjorts för att komma tillrätta med det. Likadant är det för t.ex. patienter som står på väntelista för transplantation av t.ex. lever eller lungor. Tillsammans med kollegor i London sökte vi forskningsmedel för att rekonditionera tarmen hos patienter som står på väntelista för levertransplantation men det var inget som det statliga forskningsrådet ansåg sig vilja prioritera – så studien blev inte av. Detta upplever jag om och om igen!

Skärmavbild 2016-03-19 kl. 23.14.00

Hjärnan lägger sin börda på tarmen

Den typiska kroniskt trötta har levt ett stressigt liv, ätit slarvigt och försummat sin motion. Inget organ har så många nervförbindelser med hjärnan som tarmen – här landar miljarder nervtrådar direkt från hjärnan och i stressiga situationer ”spyr de ut” bl a stresshormonerna adrenalin och noradrenalin i tarmen. De godartade bakterierna tål inte dessa signalsubstanser – ”massmord på godartade bakterier” sker – och många miljarder bakterier försvinner ofta inom någon timma eller så. För personer som redan har en dålig uppsättning av godartade och/eller står på läkemedel så blir situationen ännu värre. Den mat som de godartade bakterierna föredrar är förtecknad här och här.

Stressade personer ger ofta inte sig tid att äta sådan mat – kanske är de också för trötta för att tillreda mat ” rik på hälsa”. Det är inte ovanligt att snabbmat får ersätta riktig mat – sådan mat tas upp högt i tunntarmen och följaktligen blir lite av det kvar till de hungriga godartade bakterierna som är så viktiga för att vi skall ha ett välfungerande immunsystem och bra skydd mot kronisk sjukdom.

”Väluppfostrade” godartade bakterier

De godartade bakterierna är, när de inte får mat, väluppfostrade – de ställer absolut inte till bråk, de bara helt snällt försvinner i största tysthet och låter de elakartade bakterierna som t.ex. colibakterier ta över scenen. De onda bakterierna är däremot riktiga terrorister och börjar omgående producera sjukdomsalstrande gifter och tar sig in övriga kroppen i jakten på föda, de paralyserar immunsystemet och tar åtminstone tillfälligt herraväldet över kroppen. Situationen förstärks om man äter ohälsosam mat och framför allt mat som innehåller olika slags upphettningsgifter – läs mer om dem här (tidigare krönika här). Tidigare har jag också beskrivit de negativa effekterna på vårt immunsystem av omvärldsgifter, främst presticider (se tidigare krönika här) och beskrivit vad som sker då vi utsätter mat hög temperatur genom bakning, grillning, rostning och dylikt – s.k. AGE och ALE bildas liksom immungifter/cancergifter/neurotoxiner som nitrosamin och akrylamid (åstadkom Hallandsås-skandalen) (tidigare krönika här).

Mikrobiota har huvudansvaret för vår hälsa – faktiskt!

De i bästa fall cirka 2 kg hälsobakterier som vi har, eller åtminstone skall ha, i vår tarm, kallat mikrobiota, måste skötas med bl.a. daglig tillförsel av kost som de godartade bakterierna vill ha och kräver för sin tillväxt och existens (varje dag 1-2 kg grönt, helst rått, innehåller mycket nyttigheter som t.ex. magnesium som är nödvändiga för att de godartade bakterierna skall kunna föröka sig och fungera). Sådan mat äter, tyvärr alldeles för sällan människor i modern tid, och njursjuka är inget undantag. De flesta människor, också njursjuka, nöjer sig istället med fabrikstillverkad mat/raffinerad kost (bröd, pizza, pasta, kokt ris, kokta rotfrukter o.s.v.), som tas upp i övre tunntarmen och varav mycket litet når ned till grovtarmen och de hungrande bakterierna, som finns där.

Västerländsk fabrikstillverkad mat är absolut inte ”kost för bakterier” – med sådan kost förändras tarmfloran snabbt i negativ riktning, de godartade bakterierna lämnar frivilligt scenen och låter de s.k. elakartade bakterierna ta över och dominera tarmen och kroppen. Dietrådgivningen på våra sjukhus, liksom den kost vi bjuder, är bedrövligt eftersatt, vilket motverkar ambitionen att hjälpa våra patienter.

Denna bild visar en välfungerande tarm rik på hälsobakterier (symbionts) och en skadad tarmvägg som domineras av elakartade bakterier (pathobiont) – den läcker som ”ett såll” gifter in i kroppen.

Skärmavbild 2016-03-20 kl. 12.59.14

Kronisk handikappande trötthet är mycket vanligt hos dialyspatienterna

Patienter med kronisk njursjukdom och i behov av dialys lider av kronisk trötthet sannolikt i samma grad som många med kronisk trötthet av annat slag. Andra individer kan ha drabbats av kronisk trötthet av helt andra orsaker – kanske har de drabbats av svår infektion i njurarna eller i andra organ som t.ex. lungor och lever och inte sällan har de varit så svårt sjuka att de en period behandlats i intensivvård. Detta har lett till att njurfunktionen mer eller mindre slagits ut för resten av livet och tillståndet kan då inte botas utan transplantation. Dialys är en uppehållande behandling, som varit och är till stor välsignelse, men den är på intet sätt fullkomlig utan utgör bara ett försök att filtrera bort onyttiga substanser från kroppen, många har tillförts med kosten, men det stora flertalet gifterna – cirka ett hundratal – har elakartade bakterier bidragit med i tarmen.

Drömmen är att dialys helt skall kunna ersätta njurarnas funktion – med dit är vägen lång 

Även om nya membraner skapas hela tiden så är man långt ifrån att ha kunnat ta fram något som till sin funktion liknar en njure. Njurdialys är fortfarande mest bara en filtrering och hittills har ingen uppfunnit ett filter med förmåga att ta bort alla gifter som bakterierna skapat. Av de cirka 100 bakteriegifter man identifierat så är ett till två dussin som är ”resistenta” mot filterbehandling – gemensamt för dessa är att de är bundna till ett eller flera protein. Nedanstående bild förtecknar ett antal s.k. uremiska (bakterie-) gifter och visar tydligt hur begränsad dagens dialysmetoder är vad gäller förmåga att eliminera en del av dessa bakteriegifter – några riktigt giftiga blir kvar i kroppen och är sannolikt den främsta orsaken till den kroniska trötthet som plågar den sjuka, och utgör också en avsevärt ökad risk för den njursjuke utvecklar olika kroniska sjukdomstillstånd – allt från hjärtkärlsjukdomar till cancer och diabetes.

Skärmavbild 2016-03-19 kl. 23.47.17

Optimistiska dialysfilterforskare hävdar att vi snart nalkas den tid då dialysen membraner börjar likna riktiga njurar – själv tror jag att vägen dit är mycket lång. Med största sannolikhet når man aldrig dit – man skall inte glömma att njuren inte bara har filterfunktioner – den har också t.ex. många viktiga syntetiserande funktioner.

Skärmavbild 2016-03-19 kl. 23.48.45

Mikrobiotas specialitet är faktiskt att bryta ner proteiner och eliminera proteinbundna gifter

Mikrobiotan har ett nästan ”oändligt antal” viktiga uppgifter. En mycket viktig uppgift är t.ex. att utvinna nyttigheter från olika slag ur plantor och, för den delen också, animalisk föda: nutrienter, antioxidanter och vitaminer. En annan mycket och speciellt viktig uppgift för mikrobiotan är att effektivt bryta ner många olika proteiner, som vi intagit med vår föda – en specialitet som blir särskilt viktig hos svårt njursjuka. Nedbrytning av proteiner medför alltid frisättning av gifter, s.k. uremiska toxiner, som blir en stor belastning för oss alla, men speciellt för den njursjuke om de lämnas kvar i kroppen.

Mikrobiota eliminerar effektivt uremiska gifter

Det är en viktig information att mikrobiotan effektivt kan underlätta både nedbrytning och eliminition av uremiska toxiner – en egenskap, som man borde utnyttja bättre i behandlingen av de njursjuka – sådana funktioner saknar helt dialysbehandling. Tarmrekonditionering, som jag vill kalla det, borde välkomnas som ett värdefullt komplement till dialysbehandling. En välfungerande mikrobiota kan förväntas radikalt reducera inflammationsgraden i kroppen, öka effektiviteten hos det egna immunförsvaret och indirekt skydda mot upprepade infektioner, kroniska sjukdomar och t.ex. för tidigt åldrande. Patienter som lider av kronisk sjukdom som Alzheimers sjukdom, ADHD, diabetes, kronisk lungsjukdom (KOL), kronisk leversjukdom och kronisk njursjukdom – ofta kallas ESRD (end stage renal disease) saknar faktiskt så gott som alltid en välfungerande mikrobiota och bör dagligen tillföras som supplement s.k. synbiotika (kombination av prebiotiska fibrer och specifika laktobaciller/probiotika.)

Tarmrekonditionering med Synbiotics kan förväntas:

* Eliminera uremiska toxiner

* Eliminera bakteriegiftet endotoxin som är bidragande i orsak till många akuta och kroniska sjukdomar

* Eliminera utifrån tillförda gifter som upphettningsgifter, omvärldsgifter hormonrester, läkemedelsrester m.m.

Som jag kan läsa det rekommenderas patienter med kronisk njursjukdom, tyvärr ofta att vara försiktiga med intag av frukt, detta mest för att motverka ett överskott av mineralen kalium som lätt uppkommer hos den njursjuke. Det är naturligtvis en betydande nackdel att detta också begränsar tillförsel av diverse nyttigheter som antioxidanter och mineraler, främst magnesium men också korta fettsyror, som är så viktiga för tillväxt och förökning av de goda bakterierna i tarmen. Det bidrager också till ökad risk av läckage av gifter genom tarmväggen och in i kroppen.

Att eliminera det höga ”inflammations-trycket” är särskilt viktigt hos dialyspatienter

De flesta av dagens dialysforskare är mest inriktade på att förbättra membran-funktionen hos dialysfiltren. Ett lysande undantag är professor Peter Stenvinkel, njurläkare vid KS och Huddinge Sjukhus, en världens främsta experter på inflammation och njursjukdom. Stenvinkel har istället inriktat sin forskning mot det tydliga samband, som finns mellan kost, fetma, inflammation och njursjukdom – sannolikt också kronisk trötthet. Han har framgångsrikt utforskat detta väldigt komplexa fenomen. Titta gärna på denna, Stenvinkels bild!

Skärmavbild 2016-03-19 kl. 23.49.33
Fig. Sambandet mellan kost, inflammation, metabolt syndrom och kronisk sjukdom som t.ex. njursjukdom. Stenvinkel P. Nephrol Dial Transplant. 2015;30:1656-1664

Stora mängder av sjukdomsalstrande elakartade tarmbakterier är vanligt hos dialyspatienter

Det är faktiskt välkänt att dialyspatienter lider av hög nivå av s.k. ”oxidative stress” känt för att skapa förutsättning för komplikationer som hjärtkärlsjukdom, metabolt syndrom, avmagring/anorexi, anemi och många andra sjukdomar och komplikationer. Inte bara uremiska gifter utan hela eller delar av tarmbakterier återfinns inte sällan i blodet hos dialyspatienter – en nyligen publicerad studie återfann DNA av sjukdomsalstrande tarmbakterier hos inte mindre än 20 % av dialyspatienter (Wang F et al.Nephrology 2012;17:733-738). Inte sällan återfinns också i blodet på dialys-patienter elakartade bakterier som Klebsiella spp, Proteus spp, Escherichia spp, Enterobacter spp och Pseudomonas spp, helt parallellt med tecken på starkt förhöjd inflammation i kroppen och också försämrad ämnesomsättning/metabolism: ökat D-lactat i plasma, ökat C-reactive protein och ökat interleukin-6-nivåer – de senare ett viktigt tecken på ökad inflammation i kroppen.

Dysbiosis och läckande tarm – ett större problem vid hemodialys än vid peritonealdialys

Att identifiera och eliminera ”organiska skräpprodukter” är dialysens främsta mål. Mellan 90 och 100 sådana skräpprodukter har identifierats – bifogad bild listar de vanligaste och mest omfattande.

Huvudparten av dessa kommer från nedbrytning av aminosyror, inte minst tryptofan och tyrosin, som ofta intas i långt större mängd än kroppen behöver och som dessutom bryts ner dåligt i situationer då tarmfloran är dåligt fungerande, vilket det, som sagt, alltid är mer eller mindre hos dialyspatienten. Tryptofan och tyrosin förekommer rikligt i fröer och nötter, kött av olika slag, ost, skaldjur, fisk och ägg. Tyrosin finns dessutom mycket rikligt i sjögräs (spirulina). Läckage av bakteriegifter som indoxylsulfat och p-cresolsulfat har rapporterats vara betydligt större hos patienter som undergår hemodialys än hos de som regelbundet undergår peritonealdialys (Pham NM et al. Clin J Am Soc Nephrol 2008;3:85–90).

Problemen kända i årtionden – men litet har gjorts åt det

Tarmproblemen hos de njursjuka har varit kända i årtiondet och mot denna bakgrund är det ofattbart att man inte ansträngt sig att göra så mycket åt som man rimligtvis kunnat. Försök att rekonditionera tarmen, minska giftproduktionen och stoppa läckaget in i kroppen av bakteriegifter, har man nästan helt undvikit.

Det är mycket glädjande att erfara att enbart tillförsel av prebiotiska fibrer (utmärkt mat för godartade bakterier) redan i en så jämförelsevis liten mängd som 10-20 gram per dag, visar sig signifikant minska mängden av bakteriegiftet p-cresolsulfat i blodet (Meijers BK et al. Nephrol Dial Transplant 2009;25:219–224). Att tillföra plantfiber är en enkel och mycket billig insats – en åtgärd som omedelbart borde kunna tillämpas. Denna iakttagelsen borde också stimulera till studier av hur olika  ”magiska fibrer” kan dramatiskt bidra till den njursjukes välbefinnande. Det kan vara intressant att notera att synbiotiska komposition, Synbiotic 2000, som jag arbetar med dagligen sedan mer än 15 år, innehåller inte mindre än 10 g av fyra olika mycket bioaktiva prebiotiska fibrer.

Probiotika till dialyspatienter starka positiva effekter

Redan i probiotika-erans barndom gjordes en liten studie med lovande resultat. Åtta hemodialys-patienter tillfördes Lactobacillus Acidophilus, vanligt förekommande i yoghurt. Behandlingen reducerade effektivt giftet dimethylamine (DMA) i blodet, (från i medeltal 224 till i medeltal 154 micrograms/dl (p < 0.001) (Simenhoff ML Miner Electrolyte Metab  1996;22:92-96, Dunn SR et al Int. Dairy Journal 1998;8:545-553). En anmärkningsvärt viktig observation var att man att samtidigt kunde iaktta en 50 %-ig reduktion i nivån i blodet av cancerframkallande giftet Nitrosodimethylamine (från i medeltal 178 till i medeltal 83 ng/kg). Man skulle tro att dessa iakttagelser skulle stimulera till en flod av studier med användning av mer specifika pro- och synbiotika, men så blev inte fallet. Istället tycks man ha gjort allt man kan att glömma dessa viktiga iakttagelser –  det skulle dröja ytterligare 15 år innan nästa studie kom till stånd.

Skärmavbild 2016-03-19 kl. 23.50.40

Första studien på dialyspatienter med synbiotika publicerades faktiskt först 2011

Denna studie har många brister, den använder alltför liten dos av laktobaciller, och gjordes dessutom på allt för få patienter – bara nio stycken – och därtill under allt för kort period – bara två veckor. Man prövade en synbiotisk komposition med relativt låg dos av både laktobaciller och fibrer: 108 Lactobacillus casei strain Shirota, 108  Bifidobacterium breve, (Yakult) och bara 4 g  galacto-oligosaccharides – ett välkänt och gediget prebiotikum. Trots alla dessa nackdelar så redovisar den de signifikant lägre nivåer i blodet, som eftertraktats,  av just värstingen megagiftet p-cresol, men också en mycket önskad minskning av förstoppning, något som ofta är ett problem hos just dialyspatienter (Nakabayashi I et al.  Nephrol Dial Transplant 2011;26:1094-1098). 

Metaanalys visar unika möjligheter med behandling med  kombination av  pre- och probiotika, d.v.s. synbiotika, för att minska halten av bakteriegifter i kroppen

Följande år, 2012, publicerades en analys av allt som publicerats vad gäller behandling av dialyspatienter med pre-, pro- och synbiotika  – något som kallas metaanalys. Denna analys konstaterar, som redan påpekats ovan, att iakttagelserna i varje enskild studie baseras på alldeles för få patienter, för låga doser av laktobaciller och alldeles för korta studieperioder. Trots denna invändning så konstaterar man att det finns starka indikationer på att synbiotisk behandling effektivt reducerar nivåerna i blodet av ”värstingarna” – de proteinbundna bakteriegifterna indoxylsulfat och p-cresolsulfat (Rossi M et al. Int J Nephrol 2012;2012:673631).

2013 behandlades i en studie 16 njursjuka koreanska barn under 12 veckor den välkända italienska probiotiska kompositionen VSL#3 (består I åtta olika godartade bakterier I hög dos), Nivåerna i blodet av indoxylsulfat och p-cresylsulfat mättes efter 4, 8, och 12 veckor men tyvärr utan framgång (Hyun HS et al Korean J Pediatr 2013;56:159-164) – det var probiotika-preparatet VSL som man prövade, en komposition som ofta visat sig vara ineffektiv.

Pro- och synbiotika effektivt att ”slå ner” inflammation

Förra året publicerades en Taiwanesisk studie som ger större hopp. I denna studie tillfördes under sex månader 39 patienter antingen en probiotisk komposition bestående av en miljard av tre olika bifidobakterier och en miljard av Lactobacillus plantarum A87, eller maltodextrin som placebo. Ett antal inflammationsindikerande markörer (cytokiner) och halten av endotoxin mättes före och efter avslutad behandling och uppvisade avsevärda förbättringar i den probiotika-behandlade gruppen. Också njurfunktionen bevarades bättre i den probiotika-behandlade gruppen (Wang IK et al Benef Microbes. 2015;6:423-30). Också denna studie baseras på ett alltför litet patientmaterial, innehåller inget extra tillsatt fiber och framför allt så har den en alldeles för liten mängd av laktobaciller –Synbiotic 2000 innehåller mångdubbelt med godartade bakterier och dessutom en stor mängd av bioaktiva fibrer.

Synbiotisk behandling ett utmärkt komplement till dialys och sannolikt också transplantation

Nya filter har möjliggjort en alltmer effektiv dialys-behandling men betydande problem kvarstår, inte minst vad gäller en effektiv eliminering av s.k. azotemiska toxiner (kväveinnehållande substanser som som urea och creatinin), speciella substanser, som är kraftigt proteinbundna (Davenport A Hemodial Int. 2014 Oct;18 Suppl 1:S43-7). Dialysens möjlighet att eliminera dessa är långt ifrån vad som är önskvärt. Detta gäller bl.a. P-cresol, som är speciellt förknippat med hög grad av inflammation, ökad grad av hjärt-kärlsjukdom hos icke-diabetiker och förhöjd mortalitet bland dialys-patienter (Krieter DH et al Nephrol Dial Transplant 2010;25:212–21, Sirich TL et al. Semin Nephrol. 2014 Mar;34(2):106-17.) – och inte minst en ofta iakttagen mycket plågsam trötthet hos dialys- och ibland också transplanterade patienter. Enligt Sirich et al (2014) finns det dessutom ett antal närmast o-identifierbara proteinbundna toxiner, vilka dialysen dåligt eliminerar och vars kliniska effekter på långt när inte är klarlagda, och som väl kan ha ännu större negativa effekter i kroppen än t.o.m. pCS. Synbiotisk behandling erbjuder stora möjligheter att eliminera just sådana proteinbundna toxiner och därigenom erbjuda ett betydande komplement till en annars så framgångsrik dialysbehandling vid avancerad njursjukdom.

I dagarna har en mycket intressant studie presenterats som förberedelsen till en större sådan. I denna påvisades en klar minskning av en av ”värstingen”, p-cresylsulfat (PCS) vid daglig behandling av dialys-patienter med 90 miljarder godartade bakterier (ungefär en femtedel av vad jag använder med Synbiotics 2000) plus 15 gram av viktiga fiber – en bra dos! Man kunde också påvisa att tarmen ökat sitt antal av godartade bakterier.

Skärmavbild 2016-03-19 kl. 23.51.20

Jag skulle innerligt gärna vilja pröva min Synbiotic 2000, som visat så unika anti-inflammatoriska egenskaper och som bl.a. visat sig kunna ta bort negativa effekter på hjärnan hos leversjuka – det som kallas ”foggy mind” ett fenomen som också andra kroniskt sjuka som t.ex. diabetespatienter inte sällan upplever.

I minst 15 år har jag velat få till stånd kliniska studier med Synbiotics hos kroniskt njursjuka. Jag har uppvaktat professionen i både Storbritannien och Sverige utan framgång. Det är speciellt två grupper av patienter har det visat sig speciellt omöjliga att få till studier på – de med HIV och njursjuka. Business tycks speciellt väl bevaka sina territorier vid dessa områden. Efter mycket ”lobbing” fick vi för ett par år sedan tillstånd en liten studie på HIV i Kalifornien – men dialyspatienter återstår fortfarande.

Jag har besökt, föreläst för, sökt stimulera njurläkare runt världen – alltifrån ledande kliniker i Stockholm och London till kliniken i diverse utvecklingsländer, men framgången har uteblivits. Det har inte saknats entusiasm hos njurläkarna men det dyker alltid upp ”i sista minuten” något företag t.ex. dialys- eller läkemedelsbolag, villiga att betala stora summor, något inte jag kan bjuda, för ”en absolut nödvändig” prövning av ett nytt läkemedel, ett nytt filter, en ny lösning eller dylikt.

Finns det någon som kan ge mig råd hur jag skall komma vidare?

feed the body, nourish the soul