Kategoriarkiv: Krönikor

IBS – världens vanligaste sjukdom?

Irritable bowel syndrome (IBS) är i stor utsträckning en medelålderns sjukdom. Man räknar med att var fjärde i arbetsför ålder i Västerlandet lider av den – två tredjedelar är kvinnor och en tredjedel män – dessutom drabbas kvinnorna hårdare än män. Av de som drabbas har ca 40% en mildare form av IBS, 35% drabbas av en mer moderat/ fortfarande ganska tolererbar form av IBS, men 25% – var fjärde vuxen – lider av en svår och ytterst handikappande form av sjukdomen. Inte mindre än ca 12 procent av primärvårdens patienter uppges i USA vara patienter som lider av besvär som relaterar till IBS, vilket beräknas leda till mellan 2.5 och 3.5 miljoner läkarbesök, enbart i USA. Det överskuggande problemet är att ingen läkare skall ställa diagnosen utan att först ha uteslutit andra och allvarligare diagnoser som cancer i något av bukhålans ”många” organ.

IBS belastar samhället med stora kostnader och den enskilde med mycket lidande.

IBS-patienterna borde kunna diagnostiseras omedelbart men så är inte fallet – det rapporteras i snitt fem läkarbesök innan man tar till diagnosen IBS. De som lider av IBS konsumerar dubbelt så många sjukdagar jämfört med genomsnittet av sjukskrivna. Dessutom vet man att många med IBS är så drabbade att de tvingats till att arbeta deltjänst oftare än vad som genomsnittligt är vanligt. Det har beräknats att kosta det amerikanska samhället inte mindre än 21 miljarder dollar, och detta bara för frånvaro från arbetet.

Kvinnor drabbas också speciellt hårt därför att de också alltför ofta blir föremål för onödiga kirurgiska ingrepp som borttagande av livmoder och äggstockar, men också borttagande av blindtarm i en strävan att få kontroll på dessa tarmbesvär. Ofta har man också utsatts för helt onödiga antibiotika-kurer, allt i hopp om att åtminstone tillfälligt få kontroll på besvären och – konstigt nog – tycks det ibland ha hjälpt.

Symptom på IBS varierar stort.

Grundläggande besvär vid IBS är förstås ”ont i i magen”, besvär som inte sällan blir värre när man ätit och ofta bättre under en stund ”efter att man bajsat”. Förstoppning och/eller diarré dominerar och inte sällan växlar det mellan dessa två tillstånd. Bajsandet följer inga schema utan är ytterst oregelbundet. Besvären kommer och går och är ofta borta i perioder. Uppspändhet, gasbildning, buller och körningar hör också till bilden. Konsistensen på bajset växlar från dag till dag mellan att vara hård och lös, ofta kommer en hård klump först och efterföljs av diarréliknande bajs – ofta känner man sig heller aldrig ”riktigt färdig” utan besöker toaletten upprepade gånger liksom att man torkar och torkar sig upprepat.

Vad göra?

IBS går inte sällan parallellt med andra tillstånd som känslighet för laktos men också gluten. I det förgångna har därför laktosfri och/eller glutenfri kost inte sällan medfört viss lindring. På senare år har dock identifierats ett samband mellan bristande förmåga att smälta speciellt svårsmälta fibrer som kallas fruktaner, ett samlingsbegrepp för diverse svårsmälta plantfibrer av monosacharid, oligosacharid eller polysacharid-natur. Man har därför tagit fram en lista på hundratals livsmedel som man rekommenderar bör undvikas – en lista som fått namnet Fodmap. Tyvärr så ger en strikt tillämpning av ”Fodmap”-reducerad kost inte lindring hos alla – ca 25% uppvisar fortsatta besvär, faktiskt.

Fodmap listan är på inget sätt komplett – en lång rad andra plantor är också rika på fruktaner inkl sädesslagen vete, råg och korn liksom också potatis och alla dessa:

Mat med höga värden av FODMAPs

Fruktos: Äpple, päron, persika, mango, vattenmelon, konserverad frukt, torkad frukt, honung, juice.

Fruktaner-och eller galakaner: Vete och råg i större mängder (bröd, pasta, kex). Broccoli, brysselkål, vitkål, lök, vitlök, ärter, baljväxter.

Polyoler(sockeralkoholer): Äpple, aprikos, körsbär, nektarin,
plommon, avokado, champinjon, blomkål. Sötningsmedel ex: sorbitol, mannitol, xylitol.

Laktos: Mjölk, yoghurt, färskost.

Många av de ”förbjudna” grönsakerna har genom åren beskrivits som särskilt nyttiga – de gäller inte minst de mest fruktan-rika som banan (speciellt omogen), lök, vitlök och också jordärtskocka. Bananen är rik på diverse olika hälsofibrer, nutrienter och mineraler, ger snabb mättnadskänsla och rapporteras bidra till viktminskning och kontroll av diverse kroniska sjukdomar. Samma erfarenhet rapporteras vid frekvent konsumtion av t.ex. jordärtskocka som i studier visat sig bidra till att hålla diverse kroniska sjukdomar borta.

Lösningen heter Synbiotics.

Att smälta/bryta ner fruktaner klarar bara en handfull av tarmens bakterier och mycket talar för att dagens Västerlänningar aldrig koloniserats med dessa ”specialister” eller så har de tidigt förlorat dem på grund att de gjort dem ”arbetslösa/kostlösa” – man har helt enkelt inte ätit fruktanrik kost – så illa är det nog ofta.

Lösningen presenterades redan 1994 av forskare vid ett jordbruksforskningsinstitut i Braunschweig i Tyskland; Marina Müller och Dorothee Lier. De sysslade med forskning med anknytning till ensilering. Bristande nedbrytning/dekomposition av fruktaner är också ett bekymmer vid långtidsförvaring av djurfoder, något som jag inte visste. Müller och Lier testade inte mindre än 712 stammar av laktobaciller, alla återvunna från plantor, mest gräs.

Läs och häpna: Bara 16 av dessa laktobacill-stammar kunde bryta ner phlein, ett fruktan med inte mindre än 5 bindningar, och bara 8 kunde bryta ner inulin – det kanske mest kända och idag använda prebiotikumet.  Dessa mjölksyrebakterier identifierades som Lactobacillus paracasei subsp. paracasei, Lact. plantarum, Lact. brevis and Pediococcus pentosaceus – tre av dem fast inte desamma stammarna ingår i mitt Synbiotic 2000. Alla stammar av Lact. paracasei subsp. Paracasei som prövades, visade sig ha förmåga att smälta fruktaner. Andra mjölksyrebakterie-stammar hade det litet svårare. De flesta andra som prövades utom två stammar av Lact plantarum hade svårare att smälta inulin än phlein.

Saknas idag hos stora delar av mänskligheten.

Vår bakterieflora tunnas långsamt ut och denna utarmning fortgår också idag. Att så är fallet har vi nu vetat i snart fyrtio år utan att göra något nämnvärt åt det. Det hade visats redan 1983 av en mycket framstående Amerikansk mikrobiologi-forskare, Steven Finegold, och kunde senare konfirmeras av mina kollegor i laget kring det som skulle bli Probi, vilket vi började med i slutet av 1990-talet.

Det stod tidigt klart att det var just de fruktanfermenterande laktobacillerna: Lb plantarum och Lp paracasei, som drabbats hårdast av utarmningen av ”bakterieorganet”. Det var ingen slump att det blev en lab plantarum stam som blev Probis paradbakterie, vilket den är också idag och kom att bli den bakterie kring vilken man byggde hälsodrycken ProViva.

Men jag ville gå personligen vidare, vilket dåvarande struktur av Probi inte möjliggjorde. Framför allt ville jag söka nya laktobaciller, inte i människans utarmade tarm, utan i Naturen precis som Müller och Lier gjort. Det var genom detta ”nya synsätt” som vi så småningom fann flera laktobaciller med oväntat starka immunfunktioner,  varav tre kom att ingå i min forskningskomposition: Synbiotic 2000.

Jag drevs också av ytterligare en ambition, nämligen att tillföra nyttiga fibrer till de valda laktobacillerna – prebiotika – att använda som ”reskost” på färden ned till den slutliga ”arbetsplatsen” – grovtarmen. Vi valde att tillsätta fyra fibrer kända från den vetenskapliga litteraturen för sina magiska effekter, varav ett valt fiber blev ett fruktan – inulin.  Idag är kombinationen av pre- och probiotika – numera kallad synbiotika –välkänd för sina starka hälsoeffekter.

Liksom att de bakterier som Müller och Lier fann hade unika fruktansmältande egenskaper väletablerade som probiotika – de ingår t.ex. i Synbiotics.

Slutord:

Jag har tvekat att skriva denna krönika. Det känns förnedrande att jag inte lyckats förankra kunskap och forskning som jag burit på allt för länge. Det beror delvis på det faktum att mitt fokus varit mest inriktat på svårt sjuka i intensivvården – patienter med relation till mitt yrke – kirurgin. Också där har vi påvisat dramatiska effekter av Synbiotics, men inte lyckats förankra det i en medicinsk värld som är i det närmaste helt inriktad på att botemedlet skall vara ett kemikalium – inte hela plantor och absolut inte några bakterier.

Nu börjar den tillämpa att att man skall hålla plantor borta – ”Fodmap” för att må bra – men ännu så länge så ingår att ”äta massor med plantor” knappast i terapiarsenalen.

Mitt råd är: ”kasta Fodmap-pappren i tunnan” – det är det enda de förtjänar. Sök med ljus och lykta efter de fruktanbakterier som Du förlorat – de finns runt om Dig överallt på växande plantor – de är där för att skydda och ge näring till den planta som bär dem. I väntar på att Du finner dem är Du välkommen att använda de som finns i Synbiotic.

Hur mycket Du behöver ta dagligen är individuellt – Du får pröva Dig fram. Framför allt – hav tålamod, det kan många månader.

Vill Du läsa mer om bakterier så är Du välkommen att läsa mina tidigare krönikor. Här finns en förteckning: http://bengmark.com/foodpharmacy-kronikor/

En information vill jag lägga till:

Feta människor saknar nästan helt fruktanfermenterande paracasei och plantarum – kan det ha samband? Fruktanmat behöver vi – det bidrar till att vi äter mindre? Fruktanmat är mindre fettgivande? Det förekommer ofta fetma parallellt med IBS. Och – IBS drabbar oftare kvinnor än män. Jag vet inte svaret – i vart fall är det värt att fundera över.

I vart fall har jag fått mycket inspiration från två kvinnor, Marina Müller och Dorothee Lier, jag tycker de är värda ETT LITET NOBELPRIS – de kom upp med något som kan vara nyckeln till en av jordens verkliga gissel – IBS.

Var rädd om dina skyddsbakterier

Artikel av Stig Bengmark i Näringsmedicinsk tidskrift, nr 2, 2017.

Vår kropp är faktiskt ”nedlusad” med mikroorganismer,
mest bakterier och de finns överallt: på huden,
i håret, i vagina, i magtarmkanalen, i andningsvägarna
och så vidare – utan dem vore livet miserabelt –
de har nämligen ytterst viktiga funktioner för vår
hälsa och vårt välmående.

Läs hela artikeln här: Var rädd om Dina Skyddsbakterier

Graviditet, amning, livsstil.

Varje havande kvinna kan ge sitt barn en betydande bonus i livet genom att leva extra hälsosamt under graviditet och under amningsperioden och också genom att amma extra länge – långt efter att barnet börjat äta. Bröstmjölk är något helt unikt. Mänsklig mjölk innehåller nämligen ett slags hälsogivande fibrer – oligosacharider – som ingen lyckats syntetisera och som inte heller finns i mjölk från andra djur, samt specifika laktobaciller som barnet gärna tar till sig och bär med sig för resten av livet.  

Vår västerländska livsstil har medfört betydande negativa hälsokonsekvenser för oss alla och inte minst för våra barn. Den medför hos de flesta av oss en betydligt reducerad och dåligt fungerande tarmflora, som resulterar i en kronisk inflammation med åtföljande kroniska sjukdomar, och som ofta resulterar i en för tidig död. Ett exempel på hur människosläktets förändring är att könsmognaden hos både pojkar och flickor numera inträffar dramatiskt tidigare och detta med alla dess både fysiskt och psykiskt negativa konsekvenser.

Som professorerna Jan Milsom (gynekolog) vid Sahlgrenska Akademien i Göteborg och Ola Söder (barnendokrinolog) på Karolinska i Stockholm påpekar så inträffade mensdebuten hos unga flickor fram till mitten av 1800-talet först vid 17 års ålder – det är sannolikt vad som är ur biologisk och genetisk synpunkt vad som är rätt för människosläktet – homo sapiens. Sedan 1850 och övergången till industritillverkad och kalorikondenserad mat, så har emellertid åldern för mensdebut radikalt sjunkit för att nu vara under 12 år – och inte sällan vid 10-årsåldern.

skarmavbild-2016-11-13-kl-22-23-44

Det var först i mitten på 1800-talet som vi dramatiskt började ändra våra matvanor och gå över till processad föda. 1850 var medelintaget av t.ex. socker ½ kg per person och år – idag är det mellan 40 och 50 kg per person och år d.v.s. 20000 – 25000 kalorier per år. Sedan dess har också vårt intag av djurfett i form av kött och fläsk fördubblats och intaget av mejerivaror har faktiskt ökat mellan 25 och 50 gånger, samtidigt som intag av plantföda och nyttiga fettsyror som omega-3 har sjunkit dramatiskt.

skarmavbild-2016-11-13-kl-22-24-01

Dagens mödrar blir allt fetare och fetare och föder allt större och större bäbisar. Barnläkaren Gunnar Meeuwisse, då i Lund och senare Karlskrona, berättade en gång för mig att man under de senaste hundra åren tvingats räkna upp vad som anses som normal födelsevikt inte mindre än fyra gånger – födelsevikten bestämmer man som medelvikt och spridning på vikten av ”alla” nyfödda det året. Det kallar man ”normal födelsevikt”, men det är naturligtvis grovt missvisande. Man har rapporterat att antalet feta barnaföderskor i Sverige i slutet av 1900-talet fördubblades på bara tio år, och har sedan dess fortsatt att öka i samma takt.

skarmavbild-2016-11-13-kl-22-24-37”Fig 1” från Mattsson LÅ, Ladfors L. Läkartidningen 2003;100:3959-3961. – http://www.lakartidningen.se/OldPdfFiles/2003/27625.pdf


Feta mödrar har omfattande kronisk inflammation och föder feta barn

Den rekommenderade viktuppgången under graviditet skall hålla sig under 15 kg och helst vara lägre. Men det tycks bli allt sällsyntare. Läs gärna t.ex. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9909/30/bebis.html och http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9909/17/baby.html

Nästan 75 procent av alla feta kvinnor anger graviditet som utlösande faktor till deras sedan permanenta övervikt. Många kvinnor tycks ta graviditeten som intäkt för att de kan och skall (passa på att) äta betydligt mer än vanligt – ”äta för två” är ett uttryck som ofta hörs. Faktorer som tycks påverka viktökningen mest är låg utbildning/låg inkomst, hereditet, etnicitet och typ av sysselsättning (Mattsson LÅ, Ladfors L. Läkartidningen 2003;100:3959-3961) http://www.lakartidningen.se/OldPdfFiles/2003/27625.pdf

skarmavbild-2016-11-13-kl-22-25-05”Fig 2” från Mattsson LÅ, Ladfors L. Läkartidningen 2003;100:3959-3961. http://www.lakartidningen.se/OldPdfFiles/2003/27625.pdf

I Storbritannien och Nordamerika – sannolikt också i Sydamerika – föds mycket större bäbisar – de väger inte sällan 8-10 kg. Den högsta födelsevikt som registrerats kommer från Kanada – en bäbis vägde 12.5 kg och den saknade i det närmaste helt immunförsvar och dog inom 24 timmar. Man vet med säkerhet att feta gravida kvinnor har ett högt inflammatoriskt tryck som denna bild visar. Det manifesterar sig i frisättning av en mångfald pro-inflammatoriska faktorer som också drabbar och faktiskt ”stressar” fostret, trots att det synbarligen ligger så skyddat i mammas mage.

skarmavbild-2016-11-13-kl-22-26-41http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1038/oby.2010.215/full 

Detta medför att feta kvinnor får en helt annorlunda tarmflora, ett mycket försämrat immunsystem och en dålig ämnesomsättning.

skarmavbild-2016-11-13-kl-22-27-21
http://www.futuremedicine.com/doi/pdf/10.2217/fmb.11.142 


Med stora bäbisar följer ökat antal kejsarsnitt och ökad frekvens av förlossningsskador

Hos kvinnor med högt BMI ökar behovet av operativa förlossningar, och komplikationsfrekvensen hos dessa kvinnor är förhöjd vid såväl operativa som normala förlossningar. För fostret ökar risken för fosterdöd, missbildningar och makrosomi (födelsevikt > 4500 gram). Av oförklarlig anledning så har mödrar med en annan autoimmun sjukdom, celiaki, liknande graviditetsproblem men de föder istället barn med undervikt. En nyligen publicerad svensk studie fann att fetma, planerat kejsarsnitt och upprepade urinvägsinfektioner under graviditeten hade samband med ökad risk för att barnet senare i livet skulle utveckla celiaki – en process som inte var lika vanlig hos mammor med högre ålder och med högre inkomst (Namatovu F et al. BMC Pediatr. 2016;16:77) https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4897811/pdf/12887_2016_Article_613.pdf

Kvinnor med celiaki utgör en speciell riskgrupp. En nyligen publicerad studie från USA rapporterar att dessa kvinnor har en signifikant ökad risk att utveckla obstetriska komplikationer – förkortad graviditetsperiod/högre frekvens av för tidigt födsel, dålig fostertillväxt, högre frekvens av dödföddhet, och ofta barn med låg födelsevikt. Man påpekar speciellt att det är viktigt ”att dessa kvinnor följs upp noggrant” och övervakar att de håller en mycket strikt diet. (Saccone G et al Am J Obstet Gynecol. 2016;214:225-234. http://ac.els-cdn.com/S0002937815011941/1-s2.0-S0002937815011941-main.pdf?_tid=36237b5c-9911-11e6-8b9c-00000aacb361&acdnat=1477221168_e93cb20758f50d5c62314450a382e27c 


Påverkar barnets hälsa hela livet

Hur mamma lever före och under graviditeten liksom under amningstiden har en stor inverkan på barnets hälsa, inte bara under barnaåren utan hela livet ut. Det är främst under de senaste månaderna av graviditeten, men också till viss del amningsperioden, som barnets immunsystem anläggs och fin-kalibreras – mammas livsstil spelar en avgörande betydelse för kvaliteten på detta och barnets hälsa genom hela livet. Det är faktiskt inte bara fråga om att avstå från alkohol och tobak – här krävs för optimalt resultat betydligt större insatser – säkert ett leverne likt det jag beskriver i mina TOLV BUDORD (http://bengmark.com/halsa-tolv-budord/).

Det var den engelske pediatrikprofessorn David JP Barker, som i början på 1990-talet gjorde iakttagelsen att kroniska sjukdomar senare i livet som hjärtkärlsjukdomar, diabetes och cancer inte bra uppstår genom samverkan av livsstil när man är vuxen och genetisk benägenhet utan att också miljön i livmodern och mammas kropp spelade en betydelsefull roll. Han rapporterade att “Även korta perioder av ”påfrestningar” på fostret i livmodern kunde permanent förändra/försämra/omprogrammera barnets immunsystem och leda till permanenta förändringar i t.ex. blodtryck, kolesterol-metabolism, insulin-svar vid tillförsel av socker liksom i en rad andra metabola, endokrina och immuna parametrar”. (The thrifty epigenotype hypothesis: Barker, D.J.P. Maternal Nutrition, Fetal Nutrition, and Disease in Later Life”. Nutrition, 1992;13:807-813, Curr Opin Nephrol Hypertens 1997; 6:106-110)

Senare studier har bekräftat Barkers iakttagelser. Man har också beräknat att detta inflytande motsvarar cirka 25 procent medan cirka 70 procent är avhängt av individens livsstil som vuxen.

skarmavbild-2016-11-13-kl-22-27-30

Bland viktiga iakttagelser som gjorts på senare på senare år skall också nämnas en norsk studie som beskriver hur barn med hög födelsevikt har benägenhet att utveckla immun-sjukdomar som typ 1 diabetes dubbelt så ofta som normalviktiga. (Stene LC et al BMJ. 2001 Apr 14; 322(7291): 889–892). http://www.bmj.com/content/bmj/323/7309/369.full.pdf  

Med stor säkerhet gäller det också åtskilliga andra allvarliga sjukdomar.


Allergi, ADHD och Asperger

Dessa sjukdomar hör till de som förknippas med modern livsstil i samband med graviditet och amning. De finska forskarna Erika Isolauri och Seppo Salminen med medarbetare rapporterade 2003 en studie som visade hur de genom att tillföra laktobaciller till modern under hennes sista graviditetsmånader och till barnet under dess första 6 levnadsmånader, kunde i det närmaste halvera allergiförekomsten hos barn – som skulle födas i speciellt allergibenägna familjer.

De återkom med en ny studie när barnen nått pubertetsåldern och denna studie visade faktiskt att de med denna enkla behandling lyckats helt hålla borta både ADHD och Aspergers sjukdom, medan de barn som inte fått tillgång till denna behandling utvecklat dessa sjukdomar i inte mindre än 17 procent.

skarmavbild-2016-11-13-kl-22-27-37http://www.nature.com/pr/journal/v77/n6/pdf/pr201551a.pdf    

Eftersom jag i många år arbetat med min synbiotika och väl känner dess fantastiska anti-inflammatoriska egenskaper, så önskar jag att alla blivande mammor skall få tillgång till Synbiotics åtminstone under moderns sista graviditets-månader och under de första levnadsmånaderna genom att mamman smörjer in bröstvårtorna både före och efter amning och gärna också ge litet extra Synbiotics till den nyfödde.

Jag önskar också att de gör allt för förbättra sin livsstil. Om de inte orkar helt följa de TOLV BUDORDEN så kan de åtminstone försöka äta mycket grönt och, helst rått, och därtill gärna avstår, förutom från alkohol och rökning, från mat med erkänt fetma-givande egenskaper som: de tre fetmagivande P-na (pasta, pizza, pastries – wienerbröd och för den delen också kakor), smör, ost och helst också mjölk, chips, saltade nötter, snabbmat och läsk, sylter och marmelader, kokta varma rotfrukter som potatis, men inte de som tillåtits kallna, ko- och griskött och tomatketchup. 

Lycka till ALLA MAMMOR med era insatser för ert barns och egen hälsa. Glöm inte också att motionera och avstå från att stressa.

 

Nej tack till majs och hirs – det finns bättre.

Av alla plantor är kanske majs den som växtförädlarna förstört allra mest. Det är också den planta som allra oftast är förstörd av GMO.

En gång i tiden var majskolven mycket liten och innehöll mycket mer av många olika nyttigheter än vad dagens ”överförädlade” majs gör. Som vanligt var det girighet och kravet på ökad avkastning som drev utvecklingen till den produkt vi har idag. Idag är, enligt min mening, majs otjänlig som föda för människor. Jag skulle gärna se att den inte ens används som djurföda – framför allt för miljöns skull. Varje år skövlas stora arealer av regnskog för att tillfredsställa behovet av majs som föda till djur, främst inom kött- och mjölkproduktionen.

Som denna bild visar är världsproduktionen av majs redan mycket omfattande och den beräknas fortsätta öka i rask takt också under kommande år – detta till fortsatt tilltagande stor skada för miljön. En drastisk reduktion i efterfrågan av kött och mejerivaror är faktiskt det enda som kan stoppa denna utveckling.

Tomma kalorier – inget annat!

Majsmjöl är, liksom rismjöl och potatismjöl, bara tomma kalorier – ”skräpmjöl” – som vi alla gärna kan avstå ifrån. Dessa mjölsorter har alla oacceptabelt högt GI:

Majs och majsprodukter:
Majsmjöl 97, majsbröd 92, cornflakes 121, majschips/nachos 105, popcorn 79

Ris och risprodukter:
Riskakor 117, risnudlar 131, snabbris 128, råris 81, puffat ris 132

Potatisprodukter:
Chips 77, potatismos 118, potatismjöl 110

Oväntat och till min stora besvikelse så talar mycket för att också ett annat sädesslag skall undvikas, ett sädesslag som tyvärr många uppfattar som nyttigt: hirs. Hirs är tveksamt av flera skäl:

• Det har ett jämförelsevis högt GI – 101.

• Det innehåller rikligt med saponiner, känt för att öka tarmläckage och därmed tarmens genomsläpplighet av gifter t.ex. bakterietoxiner som endotoxin, men faktiskt också rester av eller t.o.m. hela bakterier.

• Det är rikligt på fytinsyra/fytat – en substans som är känd för att binda nyttiga mineraler som järn, kalcium, zink och magnesium – och minskar därmed kroppens förmåga till upptag av viktiga mineraler.

• Det framhålls också som nackdel att hirs har ett mycket lågt innehåll av den viktiga mineralen jod.

Majs – värstingarnas värsting

Majs är sällsynt kaloririk och ofta sätter man till stora mängder socker. En studie av kaloriinnehållet i bio-popcorn vid Londons många biografer visade att alla strutar/påsar utom en innehöll mer än 1000 kalorier – d.v.s. en kalorimängd som motsvarar hälften eller mer av rekommenderat daglig kaloriintag för t.ex. en femtonåring. Den mängd socker som ofta tillsätts ökar faktiskt inte bara mängden kalorier utan bidrar också till majsens förmåga att inducera förhöjd inflammation i kroppen. Tyvärr är det också så att popcorn inte längre bara äts av barn och vuxna vid enstaka biobesök, utan faktiskt ganska regelbundet hemma i TV-soffan – i många familjer är det ett uppskattat inslag i bl.a. fredagsmys.

Majs är rikt på proteotoxinet zein – mer känd som ingrediens vid framställning av plaster
 
Men, det är inte kaloriinnehållet som gör majs till en ”värsting” – den egenskapen har många andra livsmedel också. Nej, det som gör majs till en värsting är dess innehåll av ett gluten- och kaseinliknande proteotoxin, kallat zein. Zein är ganska okänt i hälsokretsar, men desto mer välkänt inom plastindustrin. Zein används bl.a. för tillverkning av diverse plastprodukter som t.ex. för beläggning för att hindra läckage i pappersmuggar, för tätning av tyger, till produktion av knappar och, precis som gluten i det förgångna, till klister.

Zein i kosten har visat sig ha katastrofalt inflytande på aktiveringen av signalsubstanser, speciellt serotonin och melatonin och faktiskt också epinephrin och dopamin – alla sammanfattade under begreppet monoaminer. Zein blockerar inlagringen i kroppens celler, speciellt i hjärnans celler, av den essentiella aminosyran tryptophan – en essentiell aminosyra är en substans som kroppen inte själv kan tillverka utan den måste tillföras via kosten.

Tryptophan finns rikligt i bl.a. linfrö, bovete, bananer, sura körsbär och mörk choklad. Det är välkänt att för att tryptophan skall fungera optimalt i kroppen så krävs också bl.a. rik tillgång på mineral som magnesium och vitaminer som vitamin B6. Källor till dessa är:


Monoaminer som serotonin och melatonin är ytterst viktiga för välbefinnandet

Serotonin – ”den lugna själens signalsubstans” – och melatonin – ”dygnsrytmens och sömnen signalsubstans” – bildas bland annat i hjärnan. Det är välkänt att vid flera neuropsykiatriska tillstånd är aktiveringen av dessa monoaminer mycket bristfällig.

En mycket intressant studie på djur visar att inlagring i cellerna av den viktiga substansen tryptophan reduceras kraftigt av olika proteotoxiner: mycket starkt av zein, påtagligt av gluten (vete, råg och korn) och kasein (mejerivaror) men obetydligt av laktoalbumin. Intag av växtprotein däremot förbättrar om än ganska obetydligt (1) denna situation – se bild nedan. Minskning i tillgänglighet av tryptophan i hjärnan åtföljs alltid av motsvarande minskningar i syntes/aktivering av de ”livsviktiga” signalsubstanserna.

Bristfällig monoamin-funktion har iakttagits vid bl.a. flera olika neuropsykiatriska tillstånd

Brist på/bristande balans av monoaminer – speciellt i hjärnan – är faktiskt välkänt vid en rak neuropsykiatriska sjukdomar som depression, ADHD, Schizofreni och Parkinsons sjukdom m.fl. – sjukdomar som dessutom är starkt associerade med dålig tarmfunktion (orsakad av dåliga matvanor) och dåligt upptag av en mängd olika substanser bl. a. vitamin D, vitamin K och tryptophan. Mitt hopp är att rekonditionering av tarmfloran med min synbiotika i framtiden skall bidra till ökad frisättning av viktiga substanser som magnesium, olika vitaminer och framförallt tryptophan, och därigenom påtagligt förbättra situationen.

Jag är övertygad att vi alla mår bra av att avstå från majs, majsprodukter och säkert också hirs. Särskilt bör det gälla de som har neuropsykiatriska sjukdomar,och kanske alldeles särskilt de som har bokstavssjukdomar. Amfetamin, som ofta användes i behandling av ADHD, har en molekylär struktur som faktiskt påminner mycket om tryptophan – kanske är det som tryptophan-ersättning som den har sina effekter.

Det nyttiga sitter i skalen

Att kvoten är hög mellan skal och mjöl är viktigt – det är främst i skalet som alla nyttigheter sitter. Mjölet är mest tomma kalorier och av det vill vi ha så litet som möjligt.  I Mariannes och mitt kök är t.ex. majs, hirs och ris ”portade”. Uteslutna är också gluten-stinna och överförädlade råg, vete och korn. Vi använder sedan länge bl.a. mycket quinoa och bovete. Men, tyvärr ser vi växtförädlarnas spår också på dessa – speciellt quinoa har genom åren blivit allt ”mjöligare”. Nu tågar våra förfäders säd in med stormsteg – ADT-konsortiet med Amaranth, Durra, Teff – urkraft! Vi, människan, homo sapiens, kommer ursprungligen från Afrika och nu, några tusen år senare, kommer också våra förfäders sädesslag till oss.

Kära växtförädlare, vi vet att ni redan idag har kastat er över också dessa sädesslag men får vi be er: låt dem för vår hälsas skull få vara i fred.

Referens:
• Choi S et al Physiol Behov 2009;98:156-162 (finns här)

Kronisk trötthet – exempel dialyspatienten

Den som inte smakat på kronisk trötthet har ingen aning om vidrigt det känns – faktiskt ofta värre en fysisk trötthet. Till skillnad från fysisk trötthet och smärta är kronisk trötthet närmast omöjlig att behandla med mediciner – det blir ofta bara värre då man försöker. Jag har levt länge och varit läkare sedan 1956, men jag hade faktiskt ingen aning om hur omfattande kronisk trötthet är och hur dödande det är för livskvaliteten förrän jag började skriva krönikor. Många kroniskt trötta kontaktar mig i hopp att jag skall kunna hjälpa dem ”ut ur helvetet”.  Tyvärr – jag la ned min läkarverksamhet då jag pensionerades 1994 och saknar numera resurser, inte minst i form av tid. Jag har valt att ägna all tid åt forskning, undervisning och folkupplysning. Och jag är säker att jag kan hjälpa bättre om jag vänder mig till 10 000-tals på en gång.

Många har forskat på kronisk trötthet – inte minst hos dialyspatienter – så här beskrev 2003 förtjänstfullt forskare vid KI (susanne.heiwe@ki.se‎), Södertälje sjukhus (Naomi.Clyne@med.lu.se) och Linköpings lasarett (madeleine.abrandt.dahlgren@liu.se). Sjuksköterskorna Katarina E Andersson och Pernilla Naumann på Universitetssjukhuset i Malmö gick några år senare igenom allt som skrivits i världslitteraturen om trötthet hos njursjuka och hittade många uttryck för hur dessa patienter verkligen känner sig. Tyvärr har det stannat vid dessa iakttagelser – litet har gjorts för att komma tillrätta med det. Likadant är det för t.ex. patienter som står på väntelista för transplantation av t.ex. lever eller lungor. Tillsammans med kollegor i London sökte vi forskningsmedel för att rekonditionera tarmen hos patienter som står på väntelista för levertransplantation men det var inget som det statliga forskningsrådet ansåg sig vilja prioritera – så studien blev inte av. Detta upplever jag om och om igen!

Hjärnan lägger sin börda på tarmen

Den typiska kroniskt trötta har levt ett stressigt liv, ätit slarvigt och försummat sin motion. Inget organ har så många nervförbindelser med hjärnan som tarmen – här landar miljarder nervtrådar direkt från hjärnan och i stressiga situationer ”spyr de ut” bl a stresshormonerna adrenalin och noradrenalin i tarmen. De godartade bakterierna tål inte dessa signalsubstanser – ”massmord på godartade bakterier” sker – och många miljarder bakterier försvinner ofta inom någon timma eller så. För personer som redan har en dålig uppsättning av godartade och/eller står på läkemedel så blir situationen ännu värre. Den mat som de godartade bakterierna föredrar är förtecknad här och här.

Stressade personer ger ofta inte sig tid att äta sådan mat – kanske är de också för trötta för att tillreda mat ” rik på hälsa”. Det är inte ovanligt att snabbmat får ersätta riktig mat – sådan mat tas upp högt i tunntarmen och följaktligen blir lite av det kvar till de hungriga godartade bakterierna som är så viktiga för att vi skall ha ett välfungerande immunsystem och bra skydd mot kronisk sjukdom.

”Väluppfostrade” godartade bakterier

De godartade bakterierna är, när de inte får mat, väluppfostrade – de ställer absolut inte till bråk, de bara helt snällt försvinner i största tysthet och låter de elakartade bakterierna som t.ex. colibakterier ta över scenen. De onda bakterierna är däremot riktiga terrorister och börjar omgående producera sjukdomsalstrande gifter och tar sig in övriga kroppen i jakten på föda, de paralyserar immunsystemet och tar åtminstone tillfälligt herraväldet över kroppen. Situationen förstärks om man äter ohälsosam mat och framför allt mat som innehåller olika slags upphettningsgifter – läs mer om dem här (tidigare krönika här). Tidigare har jag också beskrivit de negativa effekterna på vårt immunsystem av omvärldsgifter, främst presticider (se tidigare krönika här) och beskrivit vad som sker då vi utsätter mat hög temperatur genom bakning, grillning, rostning och dylikt – s.k. AGE och ALE bildas liksom immungifter/cancergifter/neurotoxiner som nitrosamin och akrylamid (åstadkom Hallandsås-skandalen) (tidigare krönika här).

Mikrobiota har huvudansvaret för vår hälsa – faktiskt!

De i bästa fall cirka 2 kg hälsobakterier som vi har, eller åtminstone skall ha, i vår tarm, kallat mikrobiota, måste skötas med bl.a. daglig tillförsel av kost som de godartade bakterierna vill ha och kräver för sin tillväxt och existens (varje dag 1-2 kg grönt, helst rått, innehåller mycket nyttigheter som t.ex. magnesium som är nödvändiga för att de godartade bakterierna skall kunna föröka sig och fungera). Sådan mat äter, tyvärr alldeles för sällan människor i modern tid, och njursjuka är inget undantag. De flesta människor, också njursjuka, nöjer sig istället med fabrikstillverkad mat/raffinerad kost (bröd, pizza, pasta, kokt ris, kokta rotfrukter o.s.v.), som tas upp i övre tunntarmen och varav mycket litet når ned till grovtarmen och de hungrande bakterierna, som finns där.

Västerländsk fabrikstillverkad mat är absolut inte ”kost för bakterier” – med sådan kost förändras tarmfloran snabbt i negativ riktning, de godartade bakterierna lämnar frivilligt scenen och låter de s.k. elakartade bakterierna ta över och dominera tarmen och kroppen. Dietrådgivningen på våra sjukhus, liksom den kost vi bjuder, är bedrövligt eftersatt, vilket motverkar ambitionen att hjälpa våra patienter.

Denna bild visar en välfungerande tarm rik på hälsobakterier (symbionts) och en skadad tarmvägg som domineras av elakartade bakterier (pathobiont) – den läcker som ”ett såll” gifter in i kroppen.

Kronisk handikappande trötthet är mycket vanligt hos dialyspatienterna

Patienter med kronisk njursjukdom och i behov av dialys lider av kronisk trötthet sannolikt i samma grad som många med kronisk trötthet av annat slag. Andra individer kan ha drabbats av kronisk trötthet av helt andra orsaker – kanske har de drabbats av svår infektion i njurarna eller i andra organ som t.ex. lungor och lever och inte sällan har de varit så svårt sjuka att de en period behandlats i intensivvård. Detta har lett till att njurfunktionen mer eller mindre slagits ut för resten av livet och tillståndet kan då inte botas utan transplantation. Dialys är en uppehållande behandling, som varit och är till stor välsignelse, men den är på intet sätt fullkomlig utan utgör bara ett försök att filtrera bort onyttiga substanser från kroppen, många har tillförts med kosten, men det stora flertalet gifterna – cirka ett hundratal – har elakartade bakterier bidragit med i tarmen.

Drömmen är att dialys helt skall kunna ersätta njurarnas funktion – med dit är vägen lång 

Även om nya membraner skapas hela tiden så är man långt ifrån att ha kunnat ta fram något som till sin funktion liknar en njure. Njurdialys är fortfarande mest bara en filtrering och hittills har ingen uppfunnit ett filter med förmåga att ta bort alla gifter som bakterierna skapat. Av de cirka 100 bakteriegifter man identifierat så är ett till två dussin som är ”resistenta” mot filterbehandling – gemensamt för dessa är att de är bundna till ett eller flera protein. Nedanstående bild förtecknar ett antal s.k. uremiska (bakterie-) gifter och visar tydligt hur begränsad dagens dialysmetoder är vad gäller förmåga att eliminera en del av dessa bakteriegifter – några riktigt giftiga blir kvar i kroppen och är sannolikt den främsta orsaken till den kroniska trötthet som plågar den sjuka, och utgör också en avsevärt ökad risk för den njursjuke utvecklar olika kroniska sjukdomstillstånd – allt från hjärtkärlsjukdomar till cancer och diabetes.

Optimistiska dialysfilterforskare hävdar att vi snart nalkas den tid då dialysen membraner börjar likna riktiga njurar – själv tror jag att vägen dit är mycket lång. Med största sannolikhet når man aldrig dit – man skall inte glömma att njuren inte bara har filterfunktioner – den har också t.ex. många viktiga syntetiserande funktioner.

Mikrobiotas specialitet är faktiskt att bryta ner proteiner och eliminera proteinbundna gifter

Mikrobiotan har ett nästan ”oändligt antal” viktiga uppgifter. En mycket viktig uppgift är t.ex. att utvinna nyttigheter från olika slag ur plantor och, för den delen också, animalisk föda: nutrienter, antioxidanter och vitaminer. En annan mycket och speciellt viktig uppgift för mikrobiotan är att effektivt bryta ner många olika proteiner, som vi intagit med vår föda – en specialitet som blir särskilt viktig hos svårt njursjuka. Nedbrytning av proteiner medför alltid frisättning av gifter, s.k. uremiska toxiner, som blir en stor belastning för oss alla, men speciellt för den njursjuke om de lämnas kvar i kroppen.

Mikrobiota eliminerar effektivt uremiska gifter

Det är en viktig information att mikrobiotan effektivt kan underlätta både nedbrytning och eliminition av uremiska toxiner – en egenskap, som man borde utnyttja bättre i behandlingen av de njursjuka – sådana funktioner saknar helt dialysbehandling. Tarmrekonditionering, som jag vill kalla det, borde välkomnas som ett värdefullt komplement till dialysbehandling. En välfungerande mikrobiota kan förväntas radikalt reducera inflammationsgraden i kroppen, öka effektiviteten hos det egna immunförsvaret och indirekt skydda mot upprepade infektioner, kroniska sjukdomar och t.ex. för tidigt åldrande. Patienter som lider av kronisk sjukdom som Alzheimers sjukdom, ADHD, diabetes, kronisk lungsjukdom (KOL), kronisk leversjukdom och kronisk njursjukdom – ofta kallas ESRD (end stage renal disease) saknar faktiskt så gott som alltid en välfungerande mikrobiota och bör dagligen tillföras som supplement s.k. synbiotika (kombination av prebiotiska fibrer och specifika laktobaciller/probiotika.)

Tarmrekonditionering med Synbiotics kan förväntas:

* Eliminera uremiska toxiner

* Eliminera bakteriegiftet endotoxin som är bidragande i orsak till många akuta och kroniska sjukdomar

* Eliminera utifrån tillförda gifter som upphettningsgifter, omvärldsgifter hormonrester, läkemedelsrester m.m.

Som jag kan läsa det rekommenderas patienter med kronisk njursjukdom, tyvärr ofta att vara försiktiga med intag av frukt, detta mest för att motverka ett överskott av mineralen kalium som lätt uppkommer hos den njursjuke. Det är naturligtvis en betydande nackdel att detta också begränsar tillförsel av diverse nyttigheter som antioxidanter och mineraler, främst magnesium men också korta fettsyror, som är så viktiga för tillväxt och förökning av de goda bakterierna i tarmen. Det bidrager också till ökad risk av läckage av gifter genom tarmväggen och in i kroppen.

Att eliminera det höga ”inflammations-trycket” är särskilt viktigt hos dialyspatienter

De flesta av dagens dialysforskare är mest inriktade på att förbättra membran-funktionen hos dialysfiltren. Ett lysande undantag är professor Peter Stenvinkel, njurläkare vid KS och Huddinge Sjukhus, en världens främsta experter på inflammation och njursjukdom. Stenvinkel har istället inriktat sin forskning mot det tydliga samband, som finns mellan kost, fetma, inflammation och njursjukdom – sannolikt också kronisk trötthet. Han har framgångsrikt utforskat detta väldigt komplexa fenomen. Titta gärna på denna, Stenvinkels bild!

Fig. Sambandet mellan kost, inflammation, metabolt syndrom och kronisk sjukdom som t.ex. njursjukdom. Stenvinkel P. Nephrol Dial Transplant. 2015;30:1656-1664Stora mängder av sjukdomsalstrande elakartade tarmbakterier är vanligt hos dialyspatienter

Det är faktiskt välkänt att dialyspatienter lider av hög nivå av s.k. ”oxidative stress” känt för att skapa förutsättning för komplikationer som hjärtkärlsjukdom, metabolt syndrom, avmagring/anorexi, anemi och många andra sjukdomar och komplikationer. Inte bara uremiska gifter utan hela eller delar av tarmbakterier återfinns inte sällan i blodet hos dialyspatienter – en nyligen publicerad studie återfann DNA av sjukdomsalstrande tarmbakterier hos inte mindre än 20 % av dialyspatienter (Wang F et al.Nephrology 2012;17:733-738). Inte sällan återfinns också i blodet på dialys-patienter elakartade bakterier som Klebsiella spp, Proteus spp, Escherichia spp, Enterobacter spp och Pseudomonas spp, helt parallellt med tecken på starkt förhöjd inflammation i kroppen och också försämrad ämnesomsättning/metabolism: ökat D-lactat i plasma, ökat C-reactive protein och ökat interleukin-6-nivåer – de senare ett viktigt tecken på ökad inflammation i kroppen.

Dysbiosis och läckande tarm – ett större problem vid hemodialys än vid peritonealdialys

Att identifiera och eliminera ”organiska skräpprodukter” är dialysens främsta mål. Mellan 90 och 100 sådana skräpprodukter har identifierats – bifogad bild listar de vanligaste och mest omfattande.

Huvudparten av dessa kommer från nedbrytning av aminosyror, inte minst tryptofan och tyrosin, som ofta intas i långt större mängd än kroppen behöver och som dessutom bryts ner dåligt i situationer då tarmfloran är dåligt fungerande, vilket det, som sagt, alltid är mer eller mindre hos dialyspatienten. Tryptofan och tyrosin förekommer rikligt i fröer och nötter, kött av olika slag, ost, skaldjur, fisk och ägg. Tyrosin finns dessutom mycket rikligt i sjögräs (spirulina). Läckage av bakteriegifter som indoxylsulfat och p-cresolsulfat har rapporterats vara betydligt större hos patienter som undergår hemodialys än hos de som regelbundet undergår peritonealdialys (Pham NM et al. Clin J Am Soc Nephrol 2008;3:85–90).

Problemen kända i årtionden – men litet har gjorts åt det

Tarmproblemen hos de njursjuka har varit kända i årtiondet och mot denna bakgrund är det ofattbart att man inte ansträngt sig att göra så mycket åt som man rimligtvis kunnat. Försök att rekonditionera tarmen, minska giftproduktionen och stoppa läckaget in i kroppen av bakteriegifter, har man nästan helt undvikit.

Det är mycket glädjande att erfara att enbart tillförsel av prebiotiska fibrer (utmärkt mat för godartade bakterier) redan i en så jämförelsevis liten mängd som 10-20 gram per dag, visar sig signifikant minska mängden av bakteriegiftet p-cresolsulfat i blodet (Meijers BK et al. Nephrol Dial Transplant 2009;25:219–224). Att tillföra plantfiber är en enkel och mycket billig insats – en åtgärd som omedelbart borde kunna tillämpas. Denna iakttagelsen borde också stimulera till studier av hur olika  ”magiska fibrer” kan dramatiskt bidra till den njursjukes välbefinnande. Det kan vara intressant att notera att synbiotiska komposition, Synbiotic 2000, som jag arbetar med dagligen sedan mer än 15 år, innehåller inte mindre än 10 g av fyra olika mycket bioaktiva prebiotiska fibrer.

Probiotika till dialyspatienter starka positiva effekter

Redan i probiotika-erans barndom gjordes en liten studie med lovande resultat. Åtta hemodialys-patienter tillfördes Lactobacillus Acidophilus, vanligt förekommande i yoghurt. Behandlingen reducerade effektivt giftet dimethylamine (DMA) i blodet, (från i medeltal 224 till i medeltal 154 micrograms/dl (p < 0.001) (Simenhoff ML Miner Electrolyte Metab  1996;22:92-96, Dunn SR et al Int. Dairy Journal 1998;8:545-553). En anmärkningsvärt viktig observation var att man att samtidigt kunde iaktta en 50 %-ig reduktion i nivån i blodet av cancerframkallande giftet Nitrosodimethylamine (från i medeltal 178 till i medeltal 83 ng/kg). Man skulle tro att dessa iakttagelser skulle stimulera till en flod av studier med användning av mer specifika pro- och synbiotika, men så blev inte fallet. Istället tycks man ha gjort allt man kan att glömma dessa viktiga iakttagelser –  det skulle dröja ytterligare 15 år innan nästa studie kom till stånd.

Första studien på dialyspatienter med synbiotika publicerades faktiskt först 2011

Denna studie har många brister, den använder alltför liten dos av laktobaciller, och gjordes dessutom på allt för få patienter – bara nio stycken – och därtill under allt för kort period – bara två veckor. Man prövade en synbiotisk komposition med relativt låg dos av både laktobaciller och fibrer: 108 Lactobacillus casei strain Shirota, 108  Bifidobacterium breve, (Yakult) och bara 4 g  galacto-oligosaccharides – ett välkänt och gediget prebiotikum. Trots alla dessa nackdelar så redovisar den de signifikant lägre nivåer i blodet, som eftertraktats,  av just värstingen megagiftet p-cresol, men också en mycket önskad minskning av förstoppning, något som ofta är ett problem hos just dialyspatienter (Nakabayashi I et al.  Nephrol Dial Transplant 2011;26:1094-1098). 

Metaanalys visar unika möjligheter med behandling med  kombination av  pre- och probiotika, d.v.s. synbiotika, för att minska halten av bakteriegifter i kroppen

Följande år, 2012, publicerades en analys av allt som publicerats vad gäller behandling av dialyspatienter med pre-, pro- och synbiotika  – något som kallas metaanalys. Denna analys konstaterar, som redan påpekats ovan, att iakttagelserna i varje enskild studie baseras på alldeles för få patienter, för låga doser av laktobaciller och alldeles för korta studieperioder. Trots denna invändning så konstaterar man att det finns starka indikationer på att synbiotisk behandling effektivt reducerar nivåerna i blodet av ”värstingarna” – de proteinbundna bakteriegifterna indoxylsulfat och p-cresolsulfat (Rossi M et al. Int J Nephrol 2012;2012:673631).

2013 behandlades i en studie 16 njursjuka koreanska barn under 12 veckor den välkända italienska probiotiska kompositionen VSL#3 (består I åtta olika godartade bakterier I hög dos), Nivåerna i blodet av indoxylsulfat och p-cresylsulfat mättes efter 4, 8, och 12 veckor men tyvärr utan framgång (Hyun HS et al Korean J Pediatr 2013;56:159-164) – det var probiotika-preparatet VSL som man prövade, en komposition som ofta visat sig vara ineffektiv.

Pro- och synbiotika effektivt att ”slå ner” inflammation

Förra året publicerades en Taiwanesisk studie som ger större hopp. I denna studie tillfördes under sex månader 39 patienter antingen en probiotisk komposition bestående av en miljard av tre olika bifidobakterier och en miljard av Lactobacillus plantarum A87, eller maltodextrin som placebo. Ett antal inflammationsindikerande markörer (cytokiner) och halten av endotoxin mättes före och efter avslutad behandling och uppvisade avsevärda förbättringar i den probiotika-behandlade gruppen. Också njurfunktionen bevarades bättre i den probiotika-behandlade gruppen (Wang IK et al Benef Microbes. 2015;6:423-30). Också denna studie baseras på ett alltför litet patientmaterial, innehåller inget extra tillsatt fiber och framför allt så har den en alldeles för liten mängd av laktobaciller –Synbiotic 2000 innehåller mångdubbelt med godartade bakterier och dessutom en stor mängd av bioaktiva fibrer.

Synbiotisk behandling ett utmärkt komplement till dialys och sannolikt också transplantation

Nya filter har möjliggjort en alltmer effektiv dialys-behandling men betydande problem kvarstår, inte minst vad gäller en effektiv eliminering av s.k. azotemiska toxiner (kväveinnehållande substanser som som urea och creatinin), speciella substanser, som är kraftigt proteinbundna (Davenport A Hemodial Int. 2014 Oct;18 Suppl 1:S43-7). Dialysens möjlighet att eliminera dessa är långt ifrån vad som är önskvärt. Detta gäller bl.a. P-cresol, som är speciellt förknippat med hög grad av inflammation, ökad grad av hjärt-kärlsjukdom hos icke-diabetiker och förhöjd mortalitet bland dialys-patienter (Krieter DH et al Nephrol Dial Transplant 2010;25:212–21, Sirich TL et al. Semin Nephrol. 2014 Mar;34(2):106-17.) – och inte minst en ofta iakttagen mycket plågsam trötthet hos dialys- och ibland också transplanterade patienter. Enligt Sirich et al (2014) finns det dessutom ett antal närmast o-identifierbara proteinbundna toxiner, vilka dialysen dåligt eliminerar och vars kliniska effekter på långt när inte är klarlagda, och som väl kan ha ännu större negativa effekter i kroppen än t.o.m. pCS. Synbiotisk behandling erbjuder stora möjligheter att eliminera just sådana proteinbundna toxiner och därigenom erbjuda ett betydande komplement till en annars så framgångsrik dialysbehandling vid avancerad njursjukdom.

I dagarna har en mycket intressant studie presenterats som förberedelsen till en större sådan. I denna påvisades en klar minskning av en av ”värstingen”, p-cresylsulfat (PCS) vid daglig behandling av dialys-patienter med 90 miljarder godartade bakterier (ungefär en femtedel av vad jag använder med Synbiotics 2000) plus 15 gram av viktiga fiber – en bra dos! Man kunde också påvisa att tarmen ökat sitt antal av godartade bakterier.

Jag skulle innerligt gärna vilja pröva min Synbiotic 2000, som visat så unika anti-inflammatoriska egenskaper och som bl.a. visat sig kunna ta bort negativa effekter på hjärnan hos leversjuka – det som kallas ”foggy mind” ett fenomen som också andra kroniskt sjuka som t.ex. diabetespatienter inte sällan upplever.

I minst 15 år har jag velat få till stånd kliniska studier med Synbiotics hos kroniskt njursjuka. Jag har uppvaktat professionen i både Storbritannien och Sverige utan framgång. Det är speciellt två grupper av patienter har det visat sig speciellt omöjliga att få till studier på – de med HIV och njursjuka. Business tycks speciellt väl bevaka sina territorier vid dessa områden. Efter mycket ”lobbing” fick vi för ett par år sedan tillstånd en liten studie på HIV i Kalifornien – men dialyspatienter återstår fortfarande.

Jag har besökt, föreläst för, sökt stimulera njurläkare runt världen – alltifrån ledande kliniker i Stockholm och London till kliniken i diverse utvecklingsländer, men framgången har uteblivits. Det har inte saknats entusiasm hos njurläkarna men det dyker alltid upp ”i sista minuten” något företag t.ex. dialys- eller läkemedelsbolag, villiga att betala stora summor, något inte jag kan bjuda, för ”en absolut nödvändig” prövning av ett nytt läkemedel, ett nytt filter, en ny lösning eller dylikt.

Finns det någon som kan ge mig råd hur jag skall komma vidare?

Synbiotika vid njurdialys

Regelbunden tillförsel av stora doser av synbiotika med hälsobefrämjande tarmbakterier och fibrer, kan utgöra ett viktigt komplement till njurdialys och njurtransplantation.

Kronisk njursjukdom är alltid förenad med en abnormt förvrängd tarmflora som kännetecknas av en betydande förlust av skyddande godartade bakterier och överväxt/dominans av elakartade bakterier, vilka sprider sig högt upp i magtarmkanalen, inte sällan också till munnen, och ofta invaderar kroppens vävnader. Normalt räknar man med att det får finnas högst en sjukdomsalstrande bakterie per en miljon bakterier i magtarmkanalen och att inga skall finnas i kroppens celler och vävnader. Hos kroniskt sjuka och speciellt hos de njursjuka kan relationen mellan de elakartade och godartade bakterierna ha förskjutits 100 000-tals gånger till förmån för de sjukdomsalstrande.

De sjukdomsalstrande/elakartade bakterierna producerar nedbrytande gifter/toxiner från proteiner i kosten som inte blivit fullständigt smälta. Ett nittiotal sådana gifter har identifierats – tabellen nedan visar några av de vanligaste.

Dessa, men också andra gifter, är grunden till sk ”urinförgiftning” (vanligen kallad uremi), som är den ledande orsaken till dialysbehandling. Det är oklart om alla identifierade toxiner avlägsnas tillfredställande vid dialys. Kvar står dock att i princip alla patienter som är på permanent dialysbehandling har kvar sin dåligt fungerande tarmflora/dysbios. Man kan därför på goda grunder dra slutsatsen att återställande av normal tarmflora – rekonditionering av den gastrointestinala tarmfloran – med största sannolikhet kan utgöra ett betydelsefullt komplement till dialys och även transplantation; öka effekten av behandlingen och öka patienternas välbefinnande. Preliminära studier ger stöd för ett sådant antagande.

Tarmfloran – mikrobiotan – är främst känd för sin roll som betydande och viktigt komponent till kroppens eget matsmältningssystem, och för att bidra med viktiga näringsämnen, antioxidanter och vitaminer. Det är mindre känt att en normalt fungerade tarmflora också är en viktig komponent i kroppens immunförsvar – faktiskt finns 80 % av kroppens immunförsvar i tarmen. Välfungerande mikrobiota är därför särskilt viktig för att hålla infektioner och kroniska sjukdomar borta. I omfattande studier har vi kunnat visa att tillförsel av nyttiga bakterier i stora mängder tillsammans med ”mat för bakterier”, dvs växtfiber, kan hålla infektioner borta i intensivvården – vid stora kirurgiska ingrepp, vid radiologisk och onkologisk behandling av cancer, liksom efter svåra olycksfall.

Antagande att synbiotika förväntas vara ett effektivt komplement till existerande behandlingsmetoder också vid kronisk njursjukdom stöds av erfarenheterna vid kronisk leversjukdom. 30 dagars tillförsel av Synbiotic 2000 Standard™ och Synbiotic 2000 Forte™ resulterade i signifikant minskning av surhetsgraden i tarmen, av förekomsten av elakartade bakterier i tarmens innehåll (E. coli p<0.001, Staphylococcus p<0.01 and Fusobacterium p<0.05)och av nivåerna i blodet av bakteriegiftet endotoxin, samt av ammoniak, ALT och bilirubin. Samtidigt iakttogs betydande förbättring av leverfunktionen, bl a dokumenterat som betydande ökning i blodet av proteinerna l albumin och prothrombin. Till yttermera visso så iakttog man också betydande förbättringar i välbefinnande och i leverfunktion då hälften av de behandlade patienterna på en treskalig skala förbättrades ett steg, vilket resulterade i minskad giftpåverkan på hjärna, sk  ”foggy mind” (encephalopathi), något som också kan förväntas vid behandling av andra kroniska sjukdomar, ett tillstånd som observerats också i kronisk njursjukdom.

Ta gärna del av Stig Bengmarks medicinska artikel: http://bengmark.com/category/synbiotics/

Bajs botar bäst?

Det är tilltagande accepterat att de flesta sjukdomar har sin rot i en dåligt fungerande tarmflora och därmed ett dåligt fungerande immunsystem med bl.a. ökad genomsläpplighet av bakterier och gifter in i kroppen (leaky gut). Långsiktigt leder detta till en förhöjd allmän inflammation i kroppen med nedsatt stämning, trötthet, klåda och mycket mer som följd (se min tidigare krönika om inflammation), vilket på sikt leder till kroniska, ofta dödliga, sjukdomar.

I en välfungerande tarm skall det finnas 1,5 kg (helst 2 kg) tarmbakterier som bildar ett slags ”bajsorgan”. Detta ”organ” är lika stort eller t.o.m. större än levern, och har massor av viktiga funktioner för vår hälsa. Här bör finnas åtminstone 10 gånger så många bakterieceller än vad det finns vanliga celler i vår kropp, och varje bakterie har en egen, specifik funktion vid det ”löpande band” som tarmen utgör. Varje bakterie är beroende av att den bakterie som står framför på ”bandet” har utfört sin uppgift väl, och för att det hela skall fungera optimalt bör där finnas cirka 1000 olika bakteriesorter – alla med olika specialuppgifter vid ”bandet”. Detta tillför mellan 100 och 150 gånger fler gener som möjliggör ett stort antal ytterligare funktioner för metabolismen i kroppen och vår hälsa. Dessutom måste de vara många, riktigt många. Man har beräknat att där bör finnas 100 millioners miljoner.

Bakterier kräver mycket mat för att fungera

För er som läst Giulia Enders internationella bestseller ”Charmen med tarmen” är det ingen nyhet att bajset och bajsvanorna är väldigt viktiga för vår hälsa. Tyvärr har vi som tillgodogjort oss västerlandets bekväma livsstil och vanan att äta industriellt processad mat, faktiskt för evigt tappat ca 40% av de tarmbakterier som våra förfäder hade och därmed möjligheten att smälta och utnyttja innehållet av s.k. tuffa fibrer (se min krönika om fibrer). Främsta orsaken till att ”bajsorganet” minskar och inte längre fungerar som det skall är att vi inte äter de 1,5-2 kg färska frukter och grönsaker som vi normalt skall tåla (huvudparten ska vara grönsaker och helst råa och omogna) – då får vi nämligen ett välfungerande ”bajsorgan”.

Råkost-fundamentalister har testvärden man numera sällan ser

Mängden bajs bör vara omfattande, 600-800 gr, och inte som nu, ca 60 gr. Transport från mun till tarmöppning bör ske snabbt, 20–24 tim, och inte som nu, uppåt 4-5 dagar. Veganer har fantastiskt fina värden vid test: ett systoliskt blodtryck kring 105, ett diastoliskt blodtryck på drygt 60, ett blodsocker på 4.7 mmol/L, ett insulinvärde på 2.8 mU/m/mL, ett CRP (inflammationsvärde) på 0,52 mg/L (en femtedel av kontrollgruppen), ett HOMA-IR (kvantifierar insulinresistens och insulinproduktion) på 0.59 (kontrollgrupp 1.36) och ett triglyceridvärde (fett i blodet) på 56 mg/dL (kontrollgrupp 1.20) o.s.v. (1).

Stress, kemikalier och läkemedel – dödliga hot mot ”bajsorganet”

De största skadeverkningar på ”bajsorganet” svarar stress och tillförda syntetiska substanser (främst läkemedel) för, och därefter kommer omvärldsgifter av olika slag. Det är ett svårlöst dilemma – man måste faktiskt antingen välja en bra tarmflora eller behandla med läkemedel – ”både och” fungerar tyvärr inte. I princip alla läkemedel utgör ett hot mot ”bajsorganet” – antibiotika, blodtrycksmediciner, lugnande mediciner, magmediciner och sömntabletter. Tillförsel av antibiotika har visat sig förstöra ca 90% av tarmfloran och därmed till stor del ”släcka” dess viktiga funktioner som att smälta föda, producera vitaminer och andra nyttigheter, täta tarmväggen och förhindra läckage av gifter in i kroppen, metabolisera gallsyror och syntetisera viktiga substanser som t.ex. prostaglandinhormoner och steroider (2). Det tar månader, om ens någonsin, innan de viktiga bakterierna kommer tillbaka. Likadant är det vid användning av kemoterapeutiska substanser som vanliga cancermediciner – de reducerar tarmfloran hundrafalt, minskar den viktiga anaerobfloran 10.000-falt och ökar halten av giftiga bakterier i tarmen hundrafalt (3). Sådan behandling slår faktiskt ut det egna immunförsvaret och man blir helt beroende av att den kemiska behandlingen är hundrafalt framgångsrik – annars har situationen gjorts värre, mycket värre. Sådan behandling måste alltså, liksom behandling med antibiotika och andra läkemedel, ges med största urskillnad och inte slentrianmässig som så ofta sker.

Att återställa/rekonditionera ”bajsorganet”

Att underhålla sitt ”bajsorgan” måste ges hög prioritet. Vi behöver ständigt ny tillförsel av bakterier, något som modern hygien kraftigt försvårar. Särskilt viktigt är ett stort intag av rått och grönt – okokt grönt är faktiskt mycket rikt på nyttiga bakterier. Det är välkänt att barn som växer upp på bondgårdar inte lika ofta lider av allergier och troligen också andra sjukdomar (se min krönika om allergier). Bonden skulle, om han inte varit så utsatt för stress och de många jordbrukskemikalierna, också ha samma förmån – men tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så.

Att byta bajs

Det är faktiskt mycket vanligt i naturen att djur käkar bajs – sådana djur kallas för koprofager. Koprofager äter ofta både sin egen och andras bajs vilket medför att bakteriefloran förnyas både i mun och övre magtarmkanalen samt bidrar till förnyelse av ”bajsorganet”. Koprofagi medverkar bl.a. till snabbare tillväxt/regeneration av magtarmkanalen och därmed förbättrad matsmältning. Veterinärer har i århundranden praktiserat vad som kallas för transfaunasation, d.v.s överföring av bajs, mellan olika arter. De har använt det speciellt vid tillstånd som hos boskap kallas ruminal acidos och hos hästar speciellt vid kronisk diarré eller förstoppning, samt i avsikt att öka fertilitet.

Att behandla med bajs har också varit en viktig del av humanmedicinen – något man började med långt innan man visste något om bakteriers existens. Sådan behandling fanns i den grekiska medicinen redan för 2500 år sedan. Det är dock först för 1700 år sedan som den finns ordentligt beskriven i en handbok för akutmedicin av den kinesiske läkaren Ge Hong. Också i västerländsk medicin har bajsöverföring varit utbredd. Så beskriver t.ex. den tyske läkaren Franz Christian Paullini (1696) ingående dess stora betydelse i en handbok kallad ”Läkande avföringsapotek”.

Bland allmogen levde behandlingsformen kvar länge. När jag som liten inte vill äta min gröt så sa min farfar (född 1860-talet – se min krönika om inflammation): ”Det är väl inget att äta gröt – när jag var liten och trög i magen gick far ut i stallet, tog en ”hästapära” (skånska för bulle av hästbajs), kramade ur saften och gav mig att dricka”.

Introduktionen av antibiotikaresistenta stammar har för evigt förändrat allt

Euforin efter upptäckten av antibiotika var enorm – man trodde att problemen med infektioner för evigt var lösta. De initiala framgångarna var också stora – det är faktiskt en framgångssaga utan dess like – och stora grupper av tidigare svår- eller obotliga sjukdomar reducerades dramatiskt i antal, ja en del t.o.m. eliminerades. Men, det skulle inte vara länge – bakterierna visade sig vara listigare än människorna och de anpassade sig till situationen och utvecklade egen motståndskraft mot antibiotika.

Kanske är det på riktigt lång sikt tur, för vi behöver våra bakterier och antibiotika dödar faktiskt urskillningslöst alla bakterier. På kort sikt skapar det emellertid en nästan olöslig situation – vi har inte sådana alternativ som samhället är berett att acceptera och här krävs det att vi tänker om rejält. Redan 2050 beräknas död i resistenta stammar vara den vanligaste dödsorsaken på jorden (se min krönika om resistenta stammar) – betydligt vanligare än cancer (och det trots att förekomsten av cancer kommer att tredubblas fram till detta år).

Det finns åtskilliga sorter av resistenta stammar och en som tidigt skapade enorma problem var den som kallas Community-Acquired Clostridium Difficile Infection (vanligen förkortad till CDI). Detta är en riktig värsting. Redan i dag är den den vanligaste dödsorsaken i magtarminfektioner och enbart i USA (300 miljoner innevånare) beräknas den årligen kräva inte mindre än 100.000 dödsfall. Vad värre är att dessa siffror ökar snabbt vilket gör att situationen börjar bli ohållbar – redan i dag kostar årligen enbart behandling av CDI det amerikanska hälsoväsendet $1.5 miljarder, och det ökar rekordsnabbt. Trots behandling med den starkaste och nyaste antibiotikan (Metronidazole, Fidaxomicin, ofta Vancomycin) får 83.000 personer återfall varje år enligt en ny rapport (4) . Minst 20% av befolkningen bär på Clostridium-bakterier, men så länge vi har ett välfungerande immunsystem gör de oss ingen skada. Men då ”bajsorganet” sviktar – som t ex efter antibiotika eller annan svår behandling och ofta hos gamla (92% av de sjuka är över 65 år) – passar bakterierna på att ”slå till” och det med full kraft. Särskilt vanligt är det på vårdhem av olika slag – enbart på vårdhemmen registreras årligen en halv miljon fall varav åtminstone 30 000 dör.

CDI är inte bara dödlig, den medför dessutom betydande plågor innan individen slutligen dör. En svår manifestation av CDI är ett tillstånd som kallas pseudomembranous colit, ett ofta dödligt tillstånd vid vilket tarmslemhinnan helt skalas av och ersätts av tjocka ”pälsar” av bl.a. elakartade bakterier vilka i stora mängder läcker in i kroppen och gör individen svårt sjuk. Förr i tiden var den enda lösningen att ta bort hela tarmen – en behandling som aldrig var riktigt framgångsrik utan dödligheten var åtminstone 50%. Lyckligtvis löste till slut en god vän till mig, kirurgen Ben Eiseman, problemet – han återinförde helt enkelt bajsbehandlingen och patienterna som fick upprepade lavemang med donerad avföring tillfrisknade alla sex mirakulöst.

Ben Eiseman (1917 – 2012)

Man skulle kunna tro att problemet nu var löst och att man skulle välja att gå vidare och testa metoden i stora kliniska serier, men tyvärr slog förhoppningen helt fel. Antibiotikan Vancomycin visade sig också vara effektiv och samhället och dess myndigheter valde att prioritera denna behandling framför bajsöverföring. Bajsöverföring är av mycket förståeliga skäl inte tilltalande varken för individer eller tillståndsgivande myndigheter, och det skulle dröja ytterligare flera årtionden innan den åter blev aktuellt. Nu har det dock visat sig att bajsöverföring är en överlägsen behandlingsform vid detta tillstånd och upprepade behandlingar med Fecal Mikrobial Transplantation (eller FMT som det numera heter) har visat sig vara ytterst framgångsrik. Metoden är mycket lovande men massor av studier återstår att göra innan den kan accepteras fullt ut.

Goda donatorer är svåra att hitta och ingen västerlänning har ett optimalt ”bajsorgan”. Upprepade studier visar att FMT är effektivare än behandling med Vancomycin, som inte bara ofta leder till återfall utan som också åstadkommer oreparerbar skada på ”bajsorganet” och immunförsvaret. Av förståeliga skäl är myndigheterna tveksamma att släppa loss FTM-behandling men har likväl tvingats att acceptera att FTM får användas efter att två behandlingar med Vancomycin misslyckats.

Även om det inte inträffar ofta så kan man faktiskt bli smittad av andras bajs. Att förbereda och ge lavemang med bajs är inget som tilltalar varken personal eller patienter och dessutom är det svårt att hitta ”bajsorgan” som innehåller de allra nyttigaste bakterierna. Logiskt borde vara skaffa donatorer bland de som lever en ”förfäders livsstil” och har ett stort och rikt ”bajsorgan”. Kanske blir djupfryst bajs från Yanomami i Sydamerika, Hadzas och Burkina-Faso, där människor lever som våra förfäder och har 40% resp 20% mer bakteriesorter att bjuda, en dag en handelsvara?

Så hur kommer vi vidare? Kanske är ”syntetisk bajs” – en på laboratoriet sammansatt komposition gjord att likna bajs – en lösning? Det skall vi diskutera i min nästa krönika som publiceras den 2 november.

Litteraturhänvisningar:
1. Fontana L et al . Rejuvenation Res. 2007;10:225–234
2. Caetano L et al. Antimicrob Agents Chemother. 2011;55:1494-15
3. Van Vliet MJ et al. Clin Infect Dis 2009;49:262-270
4. Rao K, Safdar N. J Hosp Med. 2015 E-pub
5. Eiseman B et al. Surgery. 1958 Nov;44:854-859

Medan gräset växer, dör kon.

Sedan slutet på 1980-talet är professor Peter J Neuhaus chef för kirurgkliniken på det legendariska Charité-sjukhuset i Berlin. Där har man bl a en världens största avdelningar för levertransplantation – man gör cirka 200 sådana operationer per år. Man har också en stor avdelning för bukkirurgi.

Jag blev inbjuden att föreläsa där på 90-talet. I publiken fanns en kvinnlig läkare, Nada Rayes (då underläkare, nu nybliven professor), som tilltalades av konceptet och lyckades få med Peter Neuhaus på ett antal studier med den blandning av nyttiga bakterier och fibrer som jag tagit fram – min synbiotika som innehåller 40 miljarder av fyra olika hälsobakterier och 10 gram av de fyra starka prebiotiska fibrer som är mat för både bakterier och kropp.

2004 var de färdiga med sin första studie – denna gång på levertransplanterade – och den visade en så otrolig framgång att världen hade svårt att ta det till sig.

* Infektioner efter levertransplantationer eliminerades i princip, en patient (1 av 33 = 3%) som fått en kateter i samband med operation fick en lätt urinvägsinfektion, medan de som fått bara fibrerna utan tillsatta bakterier utvecklade infektioner i hälften av fallen (17/33 = 51%). Med andra ord besparades 94% av patienterna infektioner.

* Vid inte mindre än 18 tillfällen återfann man elakartade bakterier utanför tarmen, t.ex. i blodet, lungorna och urinvägarna, hos de 17 patienter som inte fått de probiotiska bakterierna. Med andra ord så minskade identifiering av bakterier utanför tarmen med 97%.

* Patienternas användning av antibiotika sjönk från i medeltal 3.8 => 0.1 = 3.7 (97 %) dagar med antibiotika, d.v.s. 97%, och dagarna de behövde stanna i intensivvård, som är mycket dyrt, sjönk från 10.2 => 8.8 dagar till 1.4 dagar (14 %).

Man skulle tro att så här tio år senare används mitt synbiotikapreparat överallt. Tyvärr är det inte så – byråkratin är enorm och så många tillstånd krävs.

”Medan gräset växer, dör kon.”

Rayes N et al. Am J Transplant 2005;5:125-131

Stress förstör din tarmflora och gör dig sjuk.

Det är väl dokumenterat att vår hjärna och vårt immunsystem kontinuerligt utbyter information för att vi skall må så bra som möjligt, både då vi är friska och sjuka. Speciellt viktigt blir det då vi är utsatta för akut eller kronisk stress. Kronisk stress är sannolikt den farligaste av alla kända orsaker till sjukdom – kanske t.o.m. farligare än dålig kost. Stress frisätter en hel rad av hormoner, neuropeptider och andra ”neurokemiska produkter”, som har förödande konsekvenser för immunsystemets viktiga funktioner. Nästan alla celler i vår kropp är känsliga för dessa, men speciellt våra immunceller och våra tarmbakterier som tar stor skada av stressrelaterade neurohormoner som adrenalin och noradrenalin. Alla lymfatiska organ – som benmärg, brässen (thymus), mjälte och lymfkörtlar – är rika på nervtrådar som förmedlar budskap från hjärnan, men framför allt gäller det vår tarm.

Fig. 1 Kroppens olika organ kommunicerar på en mängd sätt – men det mesta styrs från hjärnan. Vid stress är det, förutom hjärna och binjurar, grovtarmen som är huvudaktör. Grovtarmen är speciell eftersom den i många avseenden ”programmerar” och styr immunsystemet och dessutom är hem för 1- 2 kg tarmbakterier. Hjärna och tarm är alltid i intim tvåvägskommunikation men denna ökar dramatiskt vid stress både vad gäller tråd(nerv)-bundna samtal men också trådlös långvägs-kommunikation (endocrine – med hormoner) eller kortvägskommunkation (från cell till cell- paracrine och om i hjärnan neurocrine).

Hjärnan påverkar tarmen och dess bakterier via 500 miljoner nervtrådar

Det har rapporterats att vår tarm är försedd med åtminstone 500 miljoner nervtrådar som direkt förbinder den med hjärnan (1). Både vid kroppslig och mental stress ”duschas” våra tarmbakterier med ”stresshormoner” som adrenalin, noradrenalin och dopamin, vilka radikalt förändrar mönstret av våra tarmbakterier och får de godartade bakterierna att till stor del försvinna och de elakartade bakterierna att mer eller mindre ta över. I den medicinska litteraturen har det rapporterats att ”stresshormoner” – både naturliga som adrenalin, noradrenalin och dopamin men också syntetiskt framställda läkemedel som dobutamin och isoprenalin (kända som t.ex. astmamediciner) – ökar både tillväxten av elakartade bakterier och deras elakhetsgrad (virulens) med 100 000 gånger (2).

Foster- och babystress lägger grunden till dålig hälsa senare i livet

Stress är något som ofta förföljer människan redan från tiden som foster i mammas mage och fram till vårt sista andetag. Stress är förödande för etablerandet av ett välfungerande immunsystem, en process som påbörjas redan under de sista månaderna av graviditeten och fortsätter under den tidiga nyföddhetsperioden. Likaså är etablerandet av en väl fungerade tarmflora redan under våra första levnadsmånader/år av avgörande betydelse för vår hälsa senare i livet. En omfattande och mycket diversifierad tarmflora liksom ett välfungerande immunsystem, påverkar våra möjligheter att motstå stress och sjukdom långt in på vår ålderdom och påverkar faktiskt allt från etablerande av allergi och ADHD i tidig ålder, till Alzheimer och metabolt syndrom senare i livet.

Barn födda med kejsarsnitt har ett sämre immunförsvar

Omfattande studier visar att barn som fötts med kejsarsnitt uppvisar en ökning av astma med cirka 20% senare i livet (3). Kejsarsnitt, speciellt om det är akut och oplanerat, innebär en enorm ökning av stress på modern och stora mängder av stresshormoner läcker över till fostret redan under förberedelsen av operationen och överförs under de närmaste dagarna efter operationen via modersmjölken. Dess negativa effekter motverkas till en viss del av framgångsrik amning och riklig tillförsel av modersmjölk rik på laktobaciller och viktiga fibrer som oligosacharider. Tyvärr är inte detta alltid möjligt p.g.a. brist på tillräcklig mängd modersmjölk.

Närhet mellan moder och barn lindrar stresseffekterna

Det har under dessa omständigheter visat sig vara speciellt viktigt att den nyfödde får vistas tillsammans med sin moder, något som dramatiskt minskar stressnivån hos den nyfödde. Separation från modern under första levnadsveckan har visat sig leda till en signifikant ökad stress och etablerande av en mycket sämre tarmflora hos den nyfödde (4), vilket anses medföra negativa hälsoeffekter långt senare i livet. Nyligen publicerade djurstudier visar helt övertygande att nyfödda som är separerade från sin moder mer är 3 timmar per dag under dagarna fram t.o.m 12:e levnadsdagen, utvecklar en permanent sämre tarmflora än andra (5).

Många sjukdomar senare i livet har sin grund i stress

Det är välkänt att mental stress kan leda till omfattande problem och ofta till betydande matsmältnings- och tarmproblem. Detta gäller t.ex. den kanske vanligaste sjukdomen av alla – IBS (irritable bowel syndrom) – vilken är starkt förknippad med psykologisk stress och dålig tarmflora. Omfattande studier på astronauter som anses leva under mer eller mindre permanent stress, visar en omfattande och allvarlig försämring av tarmfloran och inte minst en kraftig minskning av de bakterier som normalt ingår i s.k. probiotika (främst laktobaciller och bifidobakteria) samt en katastrofal ökning av antalet elakartade bakterier (som t.ex. Enterobacteria and Clostridia).

Man har också studerat tarmfloran på universitetsstuderande under tentamensperioder samt på idrottsmän som utövar mycket ansträngande idrotter, och de tappar faktiskt stora delar av sin tarmflora och sitt immunsystem under särskilt stressiga perioder, tider då de ofta blir sjuka och ofta i svåra infektioner. Det är min tro och förhoppning att en intensiv rekonditionering av tarmen via synbiotika – dvs tillförsel av en kombination av prebiotiska fibrer (mat för bakterierna) och hälsobakterier – skall kunna minska denna risk.

Stress är speciellt farlig för feta människor ( och speciellt för de som har kulmage)

Det är extra farligt med stress om man är fet och speciellt om man har mycket bukfett – kulmage. Då medför stress en flerdubblad risk att få akut hjärt-kärlsjukdom som t.ex. stroke. Normalt skall man ha högst cirka 25 ml bukfett – det anses våra förfäder haft. Moderna studier har funnit personer som har upp till ofattbara sex liter fett i buken.

Stress ”vräker ut” stora mängder fett tillsammans med bl.a. stora mängder av s.k. proinflammatoriska cytokiner (som t.ex. IL-6 tillsammans med en faktor som kallas PAI-1 – plasminogen activator inhibitor-1, känd för att bl.a. starkt styra vår blodkoagulation). Man har lagt märke till att stresssinducerad ökning av proinflammatoriska och pro-koagulativa faktorer i blodet i svåra situationer kan öka uppåt 1000 gånger och då inducera en enorm fettansamling i levern, skapa insulinresistens och bidra till en rad sjukdomar som bifogad bild sammanfattar: hjärtkärlsjukdom, för mycket fett i blodet (dyslipidemia), högt blodtryck (hypertension) (6), omöjlighet för mannen att vid försök till sex ”få stånd” (erectile dysfunction), många cystor på äggstockarna (polycystiskt ovariesyndrom), upphov till demens (cognitive decrine), urkalkning av skelett (osteoporos), för mycket fett i levern (NASH – icke-alkohol förfettning av levern), liksom allmän fetma (obesity), andningsuppehåll i sömn (sleep apnea), förtvining av muskler (sarcopenia) och typ 2 diabetes.

Fig 2. S.k. metabolt syndrome (se bl.a. min krönika om inflammation) är ofta förknippat med ökad bukfetma och är på många sätt ”moder” till en serie sjukdomar som plågar den moderna människan. Dessutom är det vanligt att den som drabbats av en av dessa sjukdomar får flera – blir multisjuk. Ett väsentligt bidrag till denna utveckling är fysisk och psykisk långvarig stress.

Referenser:
(1) Furness, J.B. (2006) The Enteric Nervous System, Blackwell Publishing Oxford OX4 2DQ, UK, 2006
(2) Freestone PP, Haigh RD, Williams PH, Lyte M. Stimulation of bacterial growth by heat-stable, norepinephrine-induced autoinducers. FEMS Microbiol Lett. 1999;172:53-60.
(3) Thavagnanam S, Fleming J, Bromley A, Shields MD, Cardwell CR. A meta-analysis of the association between Caesarean section and childhood asthma. Clin Exp Allergy. 2008;38, :629-633.
(4) O’Mahony L, McCarthy J, Kelly P, Hurley G, Luo F, Chen K, O’Sullivan GC, Kiely B, Collins JK, Shanahan F, Quigley EM. Lactobacillus and bifidobacterium in irritable bowel syndrome: symptom responses and relationship to cytokine profiles. Gastroenterology. 2005;128:541-551.
(5) O’Mahony SM, Marchesi JR, Scully P, Codling C, Ceolho AM, Quigley EM, Cryan JF, Dinan TG. (2009) Early life stress alters behavior, immunity, and microbiota in rats: implications for irritable bowel syndrome and psychiatric illnesses. Biol Psychiatr. 2009;65:263-267.
(6) Item F, Konrad D. Visceral fat and metabolic inflammation: the portal theory revisited. Obes Rev. 2012;3, (Suppl 2):30-39. 

En god och en dålig nyhet.

Jag har varit kirurg hela mitt yrkesliv. Jag var en av föregångarna till extensiv bukkirurgi, speciellt av de stora bukorganen. Vid cancer så togs ofta hela bukspottkörteln eller upp till 75 procent av levern bort. Tyvärr gick det inte alltid så bra som jag velat – svåra infektioner förekom ofta. Det störde mig att jag aldrig kunde utfärda garanti för den vara som jag ”marknadsförde”. Inte sällan fick jag ställa in semester eller utlandsresa därför det blivit kritiskt för den patient som jag opererat.

En dag fick jag ett nytt perspektiv som en skänk från ovan. Jag hade bett en ung läkare som heter Henrik Ekberg, senare professor i transplantation, att ordentligt studera de senaste 81 stora leveroperationer. Plötsligt knackade han på min dörr och hade vad han kallade både ”goda och dåliga nyheter”. Först ”däckade” han mig med att berätta att den antibiotika som enligt den tidens praxis absolut skulle ges under en vecka efter operationen faktiskt blivit bortglömd. Ve och fasa – hur kunde det gå till så och därtill på en universitetsklinik, där man skall vara ett föredöme?

När jag utmattad sjönk tillbaka i soffan så sa han plötsligt:

”Men Stig – jag har ju goda nyheter också! Alla infektioner fanns hos de patienter som fått antibiotika. De som inte fått antibiotika hade inga infektioner.”

Detta förändrade allt. Kanske hade antibiotikan dödat den nyttiga tarmfloran? Tanken drev mig att börja forska kring tarmfloran och söka metoder att återställa den när den blivit förstörd – och så är det än i dag. Det började med att jag tog initiativ till det som med tiden blev Probi, ett svenskt börsnoterat bioteknikföretag som utvecklar probiotika. Härifrån har jag gått vidare och utvecklat Synbiotic 2000, men det skall jag berätta en annan gång. Informationen från en vetenskaplig undersökning av den norske immunologi-professorn Per Brandzaeg att 70-80 procent av immunsystemet sitter i tarmen gav entusiasm till att fortsätta med min forskning – här bildas huvudparten av viktigt immunglobulin som skolar immunceller för sina uppdrag runt om i kroppen.

Fortfarande i dag, hör och häpna, fortsätter man på många håll att slentrianmässigt ge antibiotika i samband med kirurgi, och detta trots att studie efter studie visat att det har negativ effekt eller ger negativt utbyte. Också i dag får upp till var tredje patient infektioner efter större bukkirurgi – efter levertransplantation är det varannan.

Mitt uppdrag är inte avslutat.